Hjälp mig att fundera...

...på varför vilda djur ges namn. Nu senast Kynna. Sedan gammalt har vi noshörningsungen Nelson och isbjörnsungen Knut (iofs i djurpark), i vild tillvaro har vi vargtiken Ylva för sisådär 20 år sedan. I Tyskland fick den invandrade brunbjörnen för några år sedan namnet Bruno (inte Brüno), han blev oerhört populär men sköts genom skyddsjakt då han tog allt för mycket tamdjur.

Extra konstigt blir det när man ser Aftonbladets rubrik den 12 augusti 2000:

Äntligen får
Nelson frid

Artikeln inleds med orden:

Hela Sveriges befolkning följde hans dödskamp. Nu får han äntligen frid

Det är en noshörning, med grav grav hjärnskada som det gäller. Inte en människa. Men det var en noshörning som fick sin egen fanclub, Nelson-Clubben.

Så hjälp mig nu. Varför ges vilda djur namn och får en sådan väldig massa engagemang?

Fast det är klart. Det är ju inte vilka djur som helst som får uppmärksamhet. Det är uteslutande karismatisk megafauna som tilldelas namn i media. Detta oavsett hur hotade/icke hotade arterna är. Så varför får en hjärnskadad noshörningsunge på ett zoo mer uppmärksamhet i media än Hackrik den vitryggade hackspetten? Eller varför får en varg som slår hundratals får på en betessäsong mer uppmärksamhet än det akut hotade fjällrävsparet Frans och Flisan som efter år av misslyckanden äntligen fått valpar? Fjällrävarna har egentligen allt man kan begära för media. De är karismatiska. De är söta. De är hotade. De bor på exotiska platser.

Stop!

Det är kanske just det. Att de bor på en exotisk plats och inte dräller ner i civilisationen som straffar ut dem? Precis som tyskarna skiter fullständigt i brunbjörnar i Polen eller Ryssland, tills en invandrade och fick namnet Bruno. Det krävs kanske att djuret för att bli intressant befinner sig i en miljö som vi känner igen oss i. En djurpark, eller sydsvenskt kulturlandskap? För ute i naturen är de ju inte individer, där är de blott djur av sin respektive ras (förutom för Terje Hellesö då). Och rör det sig om bytesdjur är det kanske inte lika lätt att identifiera sig med dem. Vi har ju trots allt det gemensamt med vargen att vi är flockdjur tillika topp-predatorer. Vilket man inte kan säga om Hackrick eller Frans och Flisan.

Det är alltså inte frågan om ett intellektuellt ställningstagande när man protesterar mot skyddsjakt på fårfrossande rovdjur. Det är helt och hållet en maggropskänsla som tar över beteendet. Hur skulle det annars kunna vara? Hade SNF sökt en kompromiss hade man antagligen kunnat finna en vanlig svensk medelväg. Men det vill man inte, man är ute efter den uppmärksamhet och den medlemstillströmning polarisering som konflikter kring karismatisk megafauna ger. Att man sedan tappar bort att den karismatiska megafauna som är unik för Sverige är den täta älgstammen spelar ingen roll. För jag tror inte att man tänkt riktigt på hur mycket man kommer att sakna mötet med skogens konung förrän han blivit ovanlig. Och då kanske han får sig ett namn, skall vi gissa på Sigismund som ju också hade skägg?

Jag ser fram emot den dag då djur betraktas som djur i media och när människan ses som en naturlig del av naturens ekosystem. Dit har vi långt att nå. Vi brottas fortfarande med djur som individer och människan som något främmande för naturen. En inställning som jag anser är en produkt av det ökande avståndet mellan stad och land, den allt mer påtagliga urbanisering vi upplever. Men det har jag tjatat om tidigare så det behöver jag inte upprepa här....

Eller vad tror ni?