Rovdjur, landskap, demokrati och biologisk mångfald

Tidigare idag publicerades på Svensk Jakts hemsida en artikel som handlar om miljöpsykologisk forskning kring hur det är att leva i närheten av stora rovdjur. Ofta brukar rädslan och obehaget som människor känner i rovdjurs närhet viftas bort och man försöker bota den med information. Men rädsla och obehag är ofta något irrationellt. Det behövs ofta något helt annat än information för att "bota" sådana känslor. Känslorna är även kopplade till graden av "äckel" som känns för djuret i fråga.

Känslan av obehag eller rädsla begränsar folks möjligheter och val. Självklart skall den därför tas på största allvar. Miljöpsykologen Maria Johanssons forskning visar att de som bemöts med respekt och förståelse av myndigheter har en betydligt lägre rädsla och känner mindre obehag av att leva nära stora rovdjur. Medan de som känner sig illa bemötta eller överkörda får en ökad rädsla eller förstärkta obehagskänslor. Rovdjurspolitiken kräver trots allt en lokal förankring för att fungera.

Inom jägarkretsar är det känt att närvaro av stora rovdjur ändrar sammansättningen av jaktbart vilt i området. Uttryckt på annat sätt kan man säga att stora rovdjur förändrar ekosystemet i det område där de finns. Stora rovdjur som tar hjortdjur medför givetvis att betesskadorna på växande träd minskar. Samtidigt skall man vara medveten om att risken är överhängande att den på många håll redan låga graden av bete med tamdjur kommer att minska då människor är rädda att tamdjuren kommer att rivas av rovdjur. Detta är ännu en förändring av ekosystemen, men även av landskapet i stort då minskad beteshävd kommer att leda till antingen igenväxning (sly) eller aktiv igenplantering med barrträd. Vilket förstärker förändringen av ekosystemet och i förlängningen landskapet.

Nu är i och för sig landskapet satt i ständig förändring. Jag skulle antagligen inte känna igen mig om jag klev in i min hembygds landskap anno 1911, än mindre anno 1011. Därför skall alla förändringar av landskapet hanteras demokratiskt. Detta är grundbulten i den europeiska landskapskonventionen som tecknades för lite drygt 10 år sedan men som trädde i kraft i sverige först i maj innevarande år. Vi kan lyfta fram några punkter ur konventionens inledning, där länderna som undertecknat anser att:

som konstaterar att landskapet spelar en viktig roll av allmänt intresse på det kulturella, ekologiska, miljömässiga och sociala planet, och utgör en resurs som är gynnsam för ekonomisk verksamhet och att skydd, förvaltning och planering av landskap kan bidra till att skapa arbetstillfällen,

som är medvetna om att landskapet bidrar till att skapa lokala kulturer och att det är en grundläggande beståndsdel i det europeiska natur- och kulturarvet,

som bidrar till människornas välbefinnande och till att stärka den europeiska identiteten,

som erkänner att landskapet är en viktig del av människornas livskvalitet överallt: i stadsområden och på landsbygden, i såväl vanvårdade områden som områden med hög kvalitet, såväl vardagliga områden som områden som anses vara särskilt vackra,

som önskar uppfylla allmänhetens önskan att kunna glädja sig åt landskap med hög kvalitet och att spela en aktiv roll i utvecklingen av landskapen,

som tror att landskapet är en viktig beståndsdel i det enskilda och sociala välbefinnandet och att skydd, förvaltning och planering av landskap medför rättigheter och skyldigheter

som erkänner att de europeiska landskapens kvalitet och mångfald utgör en gemensam resurs och att det är viktigt att samarbeta om skydd, förvaltning och planering av denna resurs, för alla,

Det var några rader ur inledningen. Den genomgående poängen är att landskapet i sig är viktigt samt att det är viktigt att de som bor i det får vara med och styra hur det utvecklas och hanteras. Detta förstärks i konventionens artikel 5:

c att införa förfaranden för medverkan från allmänheten, lokala och regionala myndigheter och andra parter med intresse för att utforma och genomföra den landskapspolitik som anges i punkt b ovan,

En effekt av detta måste vara att medborgarna skall få sin röst hörd när förändringar av livsmiljön och i förlängningen landskapet planeras. En sådan förändring är bevisligen ökningen av stora rovdjur. Men att medborgarna skulle uppleva att detta görs är tveksamt. Jag kan ta ett aktuellt och närliggande exempel:

I dagsläget har det föreslagits att vargar skall flyttas till min grannkommun Svenljunga:



Märkte ni att länsstyrelsens tjänsteman svarade nej på frågan om de boende i området har möjlighet att stoppa det hela. Är det ett demokratiskt inflytande över hur landskapet formas och utnyttjas? Är det i enighet med den Europeiska Landskapskonventionens ord och andemening?

Nåja. Länsstyrelsen har hållit ett möte med boende och drabbade. Mötet förefaller ha varit rätt kaotiskt. Min blogg-granne Åsletorparn var där och skriver i en kommentar till en blogpost om mötet:

Verkar som att det i stort sett redan är beslutat att så kommer bli. Tycker inte Länsstyrelsen kunde svara på någon fråga rakt ut, verkade som de kände sig obekväma. Det visades bilder på elstängsel m.m. De verkade lite tagna på sängen över det stora deltagarintresset dessutom.

Tyckte åhörarna behandlades som en småskoleklass, kände mig nästan kränkt och känner nu ett stort myndighetsförakt. Många kloka kommentarer och frågor från åhörarna gör att man känner stolthet.

Klart är det att myndigheterna lever i en fantasivärld och man undrar vad samhället är på väg!?

Känns skönt att det var en sådan stor sammanslutning där nere, vi är inte ensamma utan starka!

Minns ni vad jag skrev ett kort stycke in i blogposten?

Inte? Då tar vi det en gång till:

Medan de som känner sig illa bemötta eller överkörda får en ökad rädsla eller förstärkta obehagskänslor. Rovdjurspolitiken kräver trots allt en lokal förankring för att fungera.

Alla som tror att en inplantering av varg i Svenljunga kommer att gå bra räcker upp en hand. För övrigt har man redan hyfsat med lo i området, även föryngringar. Så man är med och delar den nationella rovdjursbördan, precis som vi haft tamdjurskrävande lobesök på vår gård.