Ibland är det som om tingen vill spela mig ett spratt. Ibland beror det på mig själv.
Nu börjar det bli mörkt morgon och kväll. Blir jag det minsta sen hem, som idag när det västsvenska tågnätet var utslaget ett par timmar under eftermiddagen, får jag vittja mina fällor i pannlampans sken. Denna kväll gjorde jag det i sällskap med min son (4 år). Först plockade vi ägg från hönornas reden och fyllde på vatten och mat. Sedan gick vi ut i fårhagen där jag placerat ut ett par fällor.
Haremsdamerna (tackorna) och deras sultan (baggen) mötte oss under tystnad. Lamporna reflekterades i de stora ovala fårögonen. Arton ögon. Nio par. Nio djur.
Vi vände på oss och gick mot den första lotin-fällan. En grävlingfälla. Där såg jag något. En reflex. En liten en. Och en till, ett par cm ifrån den första. Ett par ögon? Hjärtat slog lite snabbare.
Men varför syns inte den röda reflexen?
Vi smög oss närmare. I en annan vinkel visade det sig att en grästuva gjort att den breda reflex som visar att fällan är tom såg ut som två ögon. Lite fånig kände jag mig. Men jag fick i alla fall en pulshöjare. För så är det med förväntningar. Vill man se något, så kan hjärnan få en att tolka något helt annat som just det man vill se. Vilket givetvis är anledning nog att se efter både en och två extra gånger innan man lyfter ett vapen. Bara för säkerhets skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar