Intressant ledare om vargar och vargkramare

Expressen hade härom dagen en riktigt intressant ledare om vargar och deras förkämpar. Den är intressant nog att citera:

Varning för vargkramaren

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Vargkramarna håller på att krama ihjäl vargarna. Rabiata naturskyddare med Mikael Karlsson i spetsen driver vargarnas sak med en hätskhet och en kompromisslöshet som till sist kommer att drabba vargarna hårt.

Det hände häromveckan att Angelica Mortensen i Smolmark, mitt mellan Årjäng och Koppom, skulle släppa ut sin hund Texas i trädgården. Då kom en varg och tog hunden och sprang till skogs med den.
Texas var av blandras och ingen stor hund, Angelica stod bara några meter ifrån när vargen högg, och hon skrek och schasade och sprang efter men vargen försvann in i skogen med en skrikande Texas i käften.
Det är inte lätt att tycka gott om vargarna efter en sådan händelse, ändå säger Angelicas man Per Gustavsson att han inte har något emot dem, bara de inte går inpå knuten.
Men det är dessvärre vad de gör och inte så sällan. Min granne fick sin hund biten i trädgården för några år sedan, samma sak hände i Årbotten och på andra ställen.
Vargen är ett speciellt rovdjur och ska folk kunna leva med vargar krävs också speciella åtgärder.

Rätten att döda vargen om den angriper ens djur, skyddsjakt och licensjakt är några sådana åtgärder. De har fungerat som lugnande besked och dämpat den ilskna stämningen i vargreviren.
Jag vet det, för jag bor sedan 30 år i det äldsta vargområdet i västra Värmland och har följt skiftningarna i stämningsläget - från ett kompakt hat till ett, om inte välvilligt, så i varje fall nyfiket intresse.
Och det är helt klart att den nya lagen om nödvärn - så att vi nu får skydda både får och kor och hundar - generösare tillstånd till skyddsjakt samt licensjakten har spelat en stor roll för att lugna känslorna.
Men Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson tycks bo i en helt annan värld, och kan inte för sitt liv fatta att vargstammens överlevnad också hänger samman med människors levnad.

Det är inte bara en principiell fråga om att följa EU:s art-och habitatdirektiv och upprätthålla en gynnsam bevarandestatus, utan det handlar om klok och inkännande förvaltning och om politisk psykologi - alla berörda i habitatet måste känna delaktighet och förståelse.
Men tanken att en allmän vargjakt skulle kunna öka toleransen för vargen har avfärdats med det formella argumentet att jakten strider mot EU:s direktiv - som goddag, yxskaft ungefär.
Och när regeringen nu, inför hotet att bli fälld i EU-kommissionen, ställer in licensjakten i vinter och dessutom höjer taket på högst 210 vargar, är inte Mikael Karlsson nöjd och driver på för att få Sverige dömt i EU-domstolen, för att därmed "stänga dörren i Sverige för framtida licensjakt på rovdjursstammar som inte är livskraftiga".
Men efter två licensjakter är den svenska vargstammen livskraftigare än någonsin i modern tid, med över trehundra individer. I Finland däremot, som fällts i EU-domstolen i ett liknande fall, har stammen minskat till hundrafemtio individer.
Och förklaringen är förstås en ökad tjuvjakt.
I Sverige däremot har tjuvjakten minskat kraftigt, enligt en rapport från Världsnaturfonden: från upp till 20 vargar om året till så där en fem vargar om året. Trendbrottet kom år 2005 och det är ingen avancerad gissning att ökad skyddsjakt och besked om kommande licensjakt haft en avgörande betydelse.
Något som Mikael Karlsson och vargkramarna inte tycks begripa.