Jag läser själv inte Jakt och Jägare. Jag har lite svårt för den nollvision avseende vargar som tycks gälla i Jägarnas Riksförbunds led. När jag precis kikade på deras hemsida var första rubriken kritik mot Svenska Jägareförbundet som bifaller idén att flytta en genetiskt viktig problemvarg. Det är ingen varg som gäller för Jakt och Jägare och det är det som gör att de växer år för år. Detta är egentligen ett uttryck för en glesbygdspolitik och landsbygdspolitik som de boende framför allt känner frustration över. Rovdjurspolitiken kan ses som en del av denna politik.
Fram tills för en vecka sedan hade Jakt och Jägare fler röster, det var en något mer nyanserad tidning. Man hade en krönikör som inte var besatt av att utrota de stora rovdjuren i allmänhet och varg i synnerhet, förvisso handlade bortåt hälften av hans krönikor om rovdjur men de var vidsyntare än vad som är att rekommendera i Jägarnas Riksförbunds led. Men en krönika som Dan Törnström skrev, en krönika vars egg var riktad mot de mest rovdjursextrema grupperna vars agerande knappast leder till en politik utveckling om man vill skapa en vettig förvaltning av rovdjuren, var för mycket för Jakt och Jägares chefsredaktör Anders Ljung. Ljung valde, istället för att låta den åsiktsmässiga mångfalden flöda i tidningen, refusera den mångårige medarbetarens text. Reaktionen lät inte vänta. Törnström sade upp sig. Texten publicerades ändå, men nu i Arbetarbladet.
Jakt och Jägare har nu förlorat en ljus nyans, den har blivit mörkare. Den har blivit än mer en källa till jakt och jägarkritik från olika delar av samhället. Den polariserar sig själv. För visst är det en medlemstidning som skall spegla medlemmarnas vilja, vilken just nu drar åt 0-vision, men skall man hävda att man är en tidning med journalistiskt värde bör man tillåta fler sätt att betrakta ett problem än ett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar