Massdöd i naturen - nyhet eller nyhetsanka?

Idag publicerades på DN debatt ett mycket läsvärt inlägg om den hysteri man kan tyckas ana vad gäller döda och sjuka djur. För närvarande rapporteras det om döda sjöfåglar, om döda älgkalvar och kastade foster. Men är det egentliga problem eller naturens reaktion på täta viltstammar? Läs inlägget, det är det värt. Jag citerar och kommenterar några delar:

Larmrapporterna kommer allt oftare. Naturen är i kris. I medier skrivs det om fågeldöd samt reproduktionsstörningar hos fisk och säl. Senast larmades det om förhöjd dödlighet hos älg i Blekinge, Småland och på Öland. Men är det så illa egentligen? Någon massdöd är det inte frågan om. I alla populationer finns alltid sjuka och döende djur. Det är normalt. Men det är dags att lära av historien eftersom den verkar upprepa sig. Att älgar dör är inget nytt. Det är inte heller nytt att det kommer larmrapporter om ”överdödlighet”.

Jag känner mig träffad. Jag har  okritiskt återgett nyheterna här. Samtidigt förstår jag människor som blir oroliga när de hittar till synes oskadade fallvilt på sina marker.

Vårt råd är att ha lite is i magen med alla larm om döda och sjuka djur. I kampen om forskningsanslag och uppmärksamhet är det lätt att enskilda forskargrupper missar att samverka brett med befintlig expertis, nationellt och internationellt. Resurser slösas i onödan, men med styrning och samordning kan det bli bättre. Bygg ut vilt- och sjukdomsövervakningen så att larmen kan ställas i proportion till verkligheten. Satsa på en nationell samordning vad gäller ekologi och veterinärmedicin så att massdödslarmen kan hanteras direkt.

Det här är intressant. Samhället idag är inte intresserade av att bygga upp fungerande system, istället är det punktinsatser eller projekt som gäller. I detta fall kan man ju kika på hur det funkar inom forskningen. I princip ingen forskare har betald forskning inskriven i sin tjänst utan måste lägga massor av tid på att söka externa anslag. Nog fasen skulle jag också, om jag hade varit viltforskare, hakat på möjligheten att få pengar för "oväntade dödsfall" i naturen...

På 1990-talet var försurningen en tänkbar orsak till älgdöden. I dag är det kanske så att kombinationen av många djur och ett varmare klimat gör att fler djur också dör.
Svensk forskning har visat att det aldrig funnits så många stora däggdjur i Sverige som i dag. Det är unikt. För 200 år sedan fanns få vilda djur i Sverige. Människans jakt drev arter till utrotningens gräns. Skogarna var nedhuggna och uppeldade. För 100 år sedan var vi fortfarande ett land tomt på hjortar, älgar och stora rovdjur.
De senaste hundra åren har svensk lagstiftning fokuserat på miljöfrågor. Det har tagit lång tid från det att lagarna ändrades till det fick någon effekt. Rovdrift av naturen har ersatts med bevarande. Älgarnas återkomst i naturen var Sveriges första framgångssaga som startade på 1930-talet.
Men det finns fler. Vi har i dag kanske världens tätaste population av brunbjörn, vargarna ökar trots de konflikter som finns. Stora växt­ätare som rådjur, dovhjort och kronhjort finns nu över stora delar av landet. Vildsvinen ökar och återtar områden som de försvann ifrån på medeltiden.

 Så kan den historiska exposén se ut, men det är något som man från miljöorganisationerna inte vill se. Där har man ett ständigt ögonblicksperspektiv, ser inte saker i dess historiska perspektiv. Ja inte heller myndigheterna verkar ha det historiska perspektivet, då blir reaktionen därefter:

Varför då dessa larmrapporter om att vilda djur dör av bristsjukdomar och miljögifter? Det är något som inte stämmer. Medierna kräver att samhället agerar, landshövdingar skriver till regeringen och manar på i frågan. En expertgrupp är under tillsättande av Naturvårdsverket och Havsmyndigheten på initiativ av miljödepartementet.

Till och med ett kort historiskt perspektiv är nyttigt:

Under åren 1980–1990 rapporterades det om ett stort antal döda älgar över hela landet med Älvsborgsjukan som det mest kända exemplet. Då, precis som nu, krävdes att myndigheterna skulle agera. Orsaken var enligt många högljudda röster någon okänd bristsjukdom eller något virus. Det satsades stort och brett.
Några viktiga saker som vi lärde då:
• Studera inte bara de döda och sjuka djuren. Ställ antalet döda och sjuka djur i relation till hur många djur det finns.
• Höga populationstätheter kan öppna för sjukdomar och smittspridning. Se till att ekologisk och veterinärmedicinsk forskning samverkar med viltövervakningen.
• Grundforskning och miljöövervakning måste löpande samla in referensvärden för tillståndet hos djuren, för miljön och för det som djuren äter. Vad är normalt och vad är onormalt?

 Men vad är man då från skribenternas håll ute efter? Jag uppfattar det som ett försök att skapa något för framtiden:

Sverige har i dag bättre koll på våra vilda däggdjur och fåglar. Viltövervakningen har successivt byggts ut men vår bedömning är att vi har dålig uppfattning om hur många vilda djur det finns – och hur många som faktiskt dör av sjukdom. Det gör att larmrapporterna är svåra att hantera.
Att döda och sjuka djur hittas i naturen är lätt att kommunicera. Det är svårare att få fram att människan genom jakt och trafik har en mycket, mycket större påverkan på de vilda djurens överlevnad än rovdjur och sjukdomar.
Punktinsatser vid larmrapporter kan ha effekt och lugna opinionen, men det är bättre att satsa på en nationellt långsiktig, högkvalitativ integrerad vilt- och sjukdomsövervakning. Sverige har alla förutsättningar att bli internationellt ledande på området. Låt oss ta den chansen.