Lite om utrotningshotade tamdjur och effekter av aktuell politik

Det finns i sverige att antal utroningshotade tamdjur. Många av dem hålls i marginalområden, på smågårdar och i olika former av djurparker. Många av dessa djurhållare samverkar så att vi därför har genbanker på lantraser: allmogefår, getter, kaniner, höns, kor mm. Jordbruksverket skriver följande om genbanker:

De svenska lantrasernas genbanker består av ett antal enskilda genbanksbesättningar
med levande djur. Syftet med att inrätta en genbank är att
hela eller delar av en ras ska bevaras, samtidigt som andra delar av rasen
kan nyttjas för andra ändamål. Om det finns en genbank blir risken för
genetiska förluster mindre och man kan på ett hållbart sätt förädla
produktionsdjur. Djur, alltså genetiskt material, kan gå från genbanken
och ut i annan djurhållning. Däremot kan inte djur som inte har fötts in i
en genbank tas in i banken annat än i undantagsfall.
I en genbank för man sluten stambok över en grupp djur vars gener och
egenskaper ska bevaras. Sluten stambok innebär i princip att inga nya
djur utifrån förs in. I undantagsfall kan dock stamboken öppnas, efter
noggrant övervägande av de avelsansvariga om man hittar en oförädlad
och noga dokumenterad stam av något djurslag. Om de nya djuren skiljer
sig för mycket från dem som redan finns i stamboken bildas i stället en ny
ras.

De djur som finns är de som finns. De kan i princip inte utökas annat än genom förökning inom gruppen, vilket är en stor skillnad mot t.ex. de stora rovdjuren i vårt land. Vad gäller våra mest hotade fårraser så ser situationen ut såhär:
Det finns alltså flera fårraser som har en värre situation är vargen i sverige. Skillanden är att dessa fåraser, t.ex. klövsjöfår och svärdsjöfår, bara finns i sverige. Det finns alltså inte hundra tusentals andra individer spridda över världen. Individer som man kan plocka av och fördela lite som man vill.

Själv hade jag ambitionen att ha genbank på orusthöns en gång i tiden. Men nu blev det inte så. Jag hade de flesta papper klara och de skulle i princip bara skickas in. Men sedan dök ett lodjur upp. Det traskade in i hönsgården och tog vår tupp. Sedan höll det sig kring gården i ett par dagar och tog en katt varje natt. Det tog udden av glädjen. Det kändes helt plötsligt rätt meningslöst att hålla höns för något annat än ägg, gödsel och ogräsätning i trädgården. Detta bidrog också till att vi vadle att ha korsningsfår och inte t.ex. genbank med gutefår eller värmländska skogsfår som vi hade vissa tankar på.

Detta sätt att resonera är en risk för våra lantraser, det vet jag. Men jag är inte ensam om det. Många gårdar och aktiviteter med just lantraser befinner sig i marginalbygd, den bygd där högre makter vill ha större stammar av varg och andra rovdjur. Bygder där smågårdar betyder extremt mycket för den hävdvunna biologiska mångfalden. Det är en svår balansgång. För vi är förpliktigade att ta hand om alla hotade djur och växter, inte bara de stora rovdjuren......

Härom dagen kunde man läsa något oroande på samma tema i Svensk Jakt:

Av de tolv inhemska, svenska hundraserna är nio jakthunds­raser. För ungefär hälften av dem är situationen riktigt allvarlig efter­som det föds och registreras så få valpar att rasernas sundhet och fortlevnad hotas. Framför allt är det drivande raser som har eller kommer att få problem.

Vidare kan man läsa:

I Norge har man sett en likadan trend för sina inhemska hund­raser och tagit till ett antal åtgärd­er för att underlätta för uppfödarna. Valpar av norska ras­er registreras gratis av Norsk Kennel Klub och man får ställa ut hundar av dessa raser gratis på NKK:s utställningar. Man har också lagt upp en spermabank där frusen sperma från var och en av de sju norska raserna ska långtidslagras. NKK sponsrar dessutom kurser i harjakt. Om det får avsedd verkan återstår att se.

Detta är också hänsyn man måste ta när man skapar en förvaltning för de stora rovdjuren. Men egentligen inget man diskuterar eller utförligt belyser konsekvenserna av i den senaste rovdjursutredningen, SOU 2012:22......