Jag fick boken Blod Eld Död av min kära hustru i julklapp. Det var en mycket intressant bok, där jag fick förklaringar på vissa saker som jag funderat över. Det var också en bok som väckte minnen av platser och ljud.
Boken handlar om den svenska metallen historia under de senaste 40 åren. Metall, hårdrock och heavy metal har nog alltid funnits med i min musiksmak i större eller mindre utsträckning. När man på 1980-talet skulle gruppera sig i hårdrockare eller synthare växlade jag fram och tillbaka. Det fanns så mycket bra metall, och det fanns så mycket bra synth (ja inte synthpop då utan industri/EBM).
Boken består av 15 kapitel vilka kan läsas i vilken ordning man än känner för, de kan stå för sig själva. Så sett är det mer en essäsamling än en sammanhållen reportagebok. I skrivandet av boken har författarna gjort ett medvetet urval och en medveten fokusering. Jag tycker med andra ord inte att det egentligen är frågan om den svenska metallens historia utan snarare om de delar av den svenska metallen som gjort ett internationellt avtryck - ergo death metal.
Men det spelar ingen roll. Boken är intressant för det. Inte minst som jag sett en del av banden det skrivs om. Ja kanske inte de som är yngre än låt säga anno 1998. Men det sena 1980-talets och tidiga 1990-talets scen nr 1, Valvet, besökte jag ofta. Bodde till och med något kvarter därifrån ett par år... Festivalminnen har jag också.
Nåja åter till boken. Det är uppenbart att flera av de ledande gestalterna i den mer extrema metalscenen hade stora personliga problem. Inte minst märks det genom den rad av självmord, och hur dessa hanterades, som löper genom boken. Speciellt black metal handlar om att väcka avsky och provocera, så det är kanske inte så konstigt att Öystein Aarseth tog en mängd bilder på Pelle Dead Ohlin, när denne skjutit huvudet i bitar med ett hagelgevär. Först därefter kontaktades polisen....
Jag avslutar med ett klipp från SVTs Skräckministeriet:
Och förresten, boken är väldigt läsvärd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar