Efter jakten - diagnos

Gårdagens blogpost avslutades såhär:

En mycket mycket trött terrier kom tillbaka till mig. Tassarna var slitna och andningen forcerad och ojämn. Något stod inte rätt till.

Vad var felet?

Tassarna är inte så mycket att snacka om, de var slitna pga klipporna. Lite som det kan bli om hunn fått gå mycket på asfalt eller sprungit i skare. Det seriösa problemet var andningen.

Jag bar Missan tillbaka till stugan. Väl hemma hade hon svårt att gå upp de fyra trappstegen upp till ytterdörren. Att hoppa upp i favoritstolen var inte att tala om. Hon fick vatten sedan lade jag henne på plats i stolen på ett fårskinn. Funderade.

Tankarna snurrade. Vad har hänt? Hon har tidigare blivit biten av huggorm i samma område, men då uppförde hon sig annorlunda. Inte såhär även om hon var illa darän den gången med. Pratade med hustrun som också var orolig. Vi började redan, om än i omskrivningar, prata om det faktum att detta kanske var Missans sista jakt. Det finns många saker att väga in innan man ens börjar fundera i de banorna men det finns skäl till att vi tänkte som vi gjorde.

Efter 5 timmar låg hennes viloanding fortfarande högt, ungefär 70 andetag per minut mot normala 15-30 för en hund i vila. Pulsen var hög men inte högre än vad som är normalt, när jag gjorde trycktest på tandköttet så blev det rött igen omedelbart - skönt blodcirkulationen fungerar i alla fall som den skall. Problemet verkar med andra ord vara att hon inte fåt luft. Hon hade dock matlust, drack och kissade.

Frammåt sen eftermiddag gick jag och sonen en längre promenad med Essa. Jag passade på att ringa några samtal för at förhöra mig om valpmöjligheterna just nu. Det finns goda möjligheter, vi får se om de utnyttjas av oss eller ej....

På kvällen placerade vi Missan på en liten madrass brevid min säng. Hon andades fortfarande forcerat. Frammåt tretiden på natten vaknade jag till för tredje gången. Missan var borta. Tassande steg hördes i trappan. Uppenbarligen hade hon gått en runda och kollat läget innan hon gick och lade sig. I sin stol....

Söndagen gick och på eftermiddagen åkte vi de 20 milen hem till vår gård. På måndagen ringde jag veterinären och fick tid på tisdagen.

Det var inte utan att jag var orolig. Det kändes som att nu avgörs Missans framtid, antingen kan vi köra på ett tag till eller så är det dags att överväga avlivning (pensionering känns totalt fel för en tyskterrier i sina bästa år).

Veterinären gick igenom tidigare journaler och jag redogjorde för fallet. Diagnosen var lätt att ställa även om den är ytterst ovanlig blan tyskterriers:

Jaktödem.

Veterinären jag har till mina hundar menar att jaktödem är ett fenomen som innebär att vätska samlas i lungorna när hunden anstränger sig kraftigt. Andra former av ödem kan inträffa när hunden är i vila. Vätskan innebär såklart att hunden får svårt att andas. Efterhand tar kroppen upp vätskan igen. Fenomenet är mycket ovanligt bland terrierraserna men är relativt vanligt bland drevrar. Benägenheten att drabbas av jaktödem är i de flesta fall ärvtlig, detta har påvisats bland just drevrar men även in om bassett fauve är man uppmärksam på det. Bland tyskterriers är det mycket ovanligt, kanske förekommer det inte alls förrän nu. Jag är tämligen säker på att den direkta orsaken inte är arvsanlag utan är något annat. Kanske en bieffekt av något annat. Kanske kan det ha att göra med kvardröjande tidigare dolda skador efter ormbett, kanske har det att göra med något annat. Det är svårt att säga, tyskterriers är trots allt små och tuffa hundar som lever ett hårt liv. Utvärtes skador är vanligt men även invärtes skador kan förekomma.

Vad kan man då göra?
1/ Det första är att inte låta hunden jaga på fastande mage. Detta var veterinärens första tips och det är vad man hittar på nätet när man googlar. Eftersom jag alltid ger mina hundar mat på morgonen oavsett om de skall jaga eller ej så får vi gå vidare till.
2/ Vätskedrivande medicin, detta ges till hunden i tabelttform 2-3 timmar före jakt. Då bör man kunna undvika att vätska samlas i lungorna. Om det ovan beskrivna problemet återkommer så försöker man häva det med dubbel dos vätskedrivande tabletter efter jakten. Medicinen tas då med 2 timmars mellanrum tills symptomen försvunnit.

Jag kommer med andra ord att kunna fortsätta jaga med Missan. Veterinären var tydlig med att rekommendera pejl i alla lägen för att kunna identifiera problem och snabbt kunna hjälpa Missan om det behövs.