Ett skärgårdsrådjur för Missan

Dagen var dimmig, sikten klart under 100 m. Vi gick ut på udden, Missan och jag. Gps-en funkade bra, jag strök kopplet. 

En minut senare såg jag en vit rådjursrumpa skutta iväg och Missa drog till med sitt vanliga gälla väckskall som gick över i det gläfsande drevskall hon har när det är rådjur framför henne. 

Drevet gick längst ut på udden och jag gick tillbaka till mitt tilltänkta pass. Oftast snurrar det ett per varv ute på udden men inte denna gång. Nu kom djuret i pass snabbt. Och det gick fort. Som skjuten ur en raket passerade smaldjuret mig och aningen för sent bestämde jag mig för att hon var ensam. 

Min hagelskur tokbommade*. Någon minut senare kom Missan. Hon fortsatte efter smaldjuret ut ur såten medan jag gjorde skottplatsundersökning. 

Efter typ 500 m släppte Missan djuret och började gå tillbaka men ändrade sig och två minuter senare var det fullt drev igen. Jag fattade post. Strax därpå passerade smaldjuret i hög fart 40 m bort. Djäkla osis. Skulle ställt mig 20 m åt öster....

Missan kom efter och ut på udden igen. Det snurrade fint och jag bestämde mig för att prova lyckan. Smög ut dit jag trodde djuret skulle röra sig. 

Fasen. Där kom Missan. Har hon släppt smaldjuret eller har det smugit förbi mig?

Missan tjuter till och 10 m bakom mig far smaldjuret upp, det har tryckt hårt. Jag snurrar runt och precis som rådjuret når toppen på klåvan går hagelkärven och 25 m bort far smaldjuret i backen! Missan luggar nöjt smaldjuret. 

Kollar gps-en och konstaterar att Missan häng på smaldjuret i 5,9 km. Snitthastigheten i det svåra hårt kuperade landskapet var 5,5 km/h, kort sagt bra jobbat av den lilla hunden. 

Ovan ett foto av spåret, det är lite missvisande eftersom smaldjuret gick i samma trad flera gånger. 

_____

*tokbom ansåg jag efter skottplatsundersökning. Detta verifierades när jag flådde smaldjuret några timmar senare.