Civil olydnad och illegal rovdjursjakt i förhållande till EUs art och habitatdirektiv

När detta publiceras försvarar Erica von Essen sin avhandling om bakomliggande faktorer och attityder till illegal rovdjursjakt. Avhandlingen kan läsas i sin helhet här. åhär skriver SLU i ett pressmeddelande om avhandlingen:

Olaglig rovdjursjakt som civil olydnad
PUBLICERAD: 12 SEPTEMBER 2016
Sveriges jägare har till stor del utestängts från den beslutsprocess som har lett fram till dagens rovdjursförvaltning. Bristen på inflytande har radikaliserat en del jägare, och den illegala jakt på rovdjur vi ser i dag kan beskrivas som en form av civil olydnad. För att bryta den blockering som har uppstått i det beslutsfattande systemet behöver dagens viltförvaltning förändras. Det menar Erica von Essen i en avhandling från SLU.
Den illegala jakten i Sverige har historiskt uppenbarat sig i många skepnader. Vi har en socialt accepterad Åsa-Nissejakt för att fylla frysen under hårda tider och ekonomiskt drivna jakthärvor likt den i filmen Jägarna, men vi har också ett moraliskt försvarbart tummande på regler av människor som i övrigt ser sig som laglydiga jägare.
Erica von Essen har ägnat sitt doktorsarbete vid SLU åt en form av olaglig jakt som uppmärksammas allt oftare idag – den på stora rovdjur, särskilt varg. Hennes utgångspunkt är att den svenska jägarkåren till stor del har utestängts från den beslutsprocess som har lett fram till dagens rovdjursförvaltning, framför allt när det gäller vargstammen. När de har hörts, menar hon, är det på villkor som upplevs som oerhört snäva, byråkratiska och i värsta fall meningslösa, såsom att behöva ställas mot naturskyddsintresset i viltförvaltningsdelegationerna och sedan kriga från respektive skyttegrav.
Utifrån djupintervjuer med jägare runtom i landet beskriver hon den sociala och politiska bakgrunden till dagens olagliga rovdjursjakt, och i vilken mån denna jakt kan ses som en form av civil olydnad. Hon diskuterar också samhällets möjligheter att bemöta och motverka denna jakt – vilka vägar som är framkomliga.
– Att se en jakt som tycks bedrivas enligt mottot "skjut, gräv och tig" i svensk glesbygd som en form av civil olydnad kan låta provocerande för en del, säger Erica von Essen. När jag granskade samspelet mellan jägare och svenska myndigheter blev det dock tydligt att den illegala rovdjursjakten är en politiskt motiverad markering. Budskapet är att jägarna har berövats sina medborgerliga rättigheter i den lagstiftande processen.
Inte vargen i sig som väcker ilskan
Erica von Essens erfarenhet är att det oftast inte är vargen i sig som jägare motsätter sig, även om några äldre jägare lättare fördömer vargen utifrån dess egenskaper. Det är systemet de motsätter sig, och utgångspunkten för dagens bristande vargförvaltning.
– De allra flesta jägare jag har intervjuat menar att det visst finns plats för vargen i Sverige, men att rovdjurspolitiken i så fall måste förändras, säger Erica von Essen.
Blockerat diskussionsklimat
Jägarnas missnöje tar sig många olika yttringar och det handlar både om individuellt och kollektivt motstånd, såsom bojkotter, ryktesspridning, protester och samarbetsovilja. Det förekommer också att jägare ställer motståndarsidans och experternas egna argument mot dem själva. Exempelvis ser man tydligt att jägare allt oftare använder genetiska eller ekologiska argument mot förvaltningen och presenterar alternativa kalkyler på hur man kan uppnå gynnsam bevarandestatus.
Erica von Essens djupintervjuer visar att jägare som tar lagen i egna händer rättfärdigar detta utifrån ett upplevt blockerat diskussionsklimat. De menar att olika intressen inte får komma till tals på samma villkor, och att den administrativa och juridiska tröghet som finns i viltförvaltningen alltid riktas mot jägarna. Ett exempel är de överklagade och uppskjutna licensjakterna på varg.
Överger det politiska samtalet
I avhandlingen analyserar Erica von Essen jägarnas missnöje med myndigheter genom begreppet motoffentlighet, dvs. en folkrörelse som mobiliserats som svar på en legitimitetskris i samhället och i viltförvaltningen.
Den illegala jakten på bl.a. varg kan då förstås som en radikalisering bortom motoffentligheten. Den är ett uttryck för ett motstånd som, till skillnad från offentliga konfrontationer, signalerar ett utträde från den politiska debatten. Detta illustreras väl av uttrycket skjut, gräv, tig.
Kluvenhet inom kåren
Även om de flesta jägare inte medverkar i illegal rovdjursjakt finns det i kåren en kluvenhet inför själva fenomenet. Toleransen mot oaktsamhet är tämligen låg, men det finns en utbredd förståelse för jägare som bryter mot de regler som upplevs som oberättigade och oförenliga med jaktpraxis. Jägare som illegalt skjuter varg kan vara i övrigt laglydiga individer som aldrig skulle tolerera tummande på regler inom den nästintill heliga älgjakten.
– Jag har mött en vilja att ta avstånd från illegal jakt hos jägare som upplever att de redan är hårt påpassade av samhället och som sett att felsteg lätt blir förstärkta i offentligheten. Samtidigt kan de välkomna att själva budskapet når fram till allmänheten och förvaltningen: att den här jakten sker idag och att den kommer att öka om det inte blir en politisk förändring.
Detta beskrivs som orsaken till att faktiska fall av illegal jakt tystas ned, medan själva fenomenet illegal jakt utnyttjas som ett "motståndsuttryck" – ett slags varning att jägarkåren har nått eller snart kommer att nå bristningsgränsen.
– De människor som skryter eller hotar om att de ska panga på en varg är sannolikt inte de som faktiskt begår brotten, säger Erica von Essen. Däremot finns det en del av jägarkåren som ser till att den här utvecklingen kommuniceras i motståndssyfte.
Vägen framåt
Avhandlingen visar att det finns ett starkt behov av ändrade förutsättningar i den blockerade viltförvaltningen. En viktig åtgärd är att bereda plats för kritik från de jägare som befinner sig på gränsen till motstånd, där de kan ställa beslutsfattare till svars i ett konstruktivt format.
En annan åtgärd är att utforska möjligheterna kring medborgardialog. Idag möts jägare och naturskyddsintressenter i forum som bygger på representantskap för olika intressen, vilket enligt jägare själva ytterligare polariserar konflikten.
Erica von Essens avhandling rör framförallt demokratiunderskottet i förhållandet mellan svenska myndigheter och jägare, men den erbjuder också lärdomar som kan tillämpas inom andra områden där liknande konflikter och civil olydnad förekommer. Det kan till exempel gälla utbyggnad av vind- eller vattenkraft, eller rovdjursförvaltning i andra delar av världen.
-----------------------------------------
MSc Erica von Essen, institutionen för stad och land, försvarar sin doktorsavhandling In the gap between legality and legitimacy: Illegal hunting in Sweden as a crime of dissent vid SLU i Uppsala.
Tid: Fredagen den 16 september 2016, kl 09:00
Plats: Rum W, Ulls hus, SLU, Ultuna, Uppsala
Opponent: Associate Professor James Clark Smith, Dept. of Government and Public Administration, The Chinese University of Hong Kong, Kina
Mer information
Erica von Essen
Enheten för miljökommunikation, institutionen för stad och land
Sveriges lantbruksuniversitet
018-67 19 89, erica.von.essen@slu.se https://www.slu.se/cv/erica-von-essen/Länk till avhandlingen (pdf)
http://pub.epsilon.slu.se/13567/

Jag tycker att avhandlingen verkar extremt intressant. Den verkar ta vid där Serena Cinque slutade för snart 10 år sedan. Cinque konstaterade i sin avhandling att det rådde en extrem misstro mot myndigheterna i fråga om vargförvaltning, inte minst på grund av att de som lever med / drabbas av / varg har mycket lite att säga till om. 

Båda avhandlingarna demonstrerar tydligt hur den svenska rovdjursförvaltningen misslyckats att uppfylla EUs art och habitatdirektivs portalparagraf:

Eftersom huvudsyftet med detta direktiv är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls med beaktande av ekonomiska, sociala, kulturella och regionala behov, bidrar direktivet till det övergripande målet, som är en hållbar utveckling. För att upprätthålla den biologiska mångfalden kan det i vissa fall vara nödvändigt att upprätthålla eller till och med främja mänsklig verksamhet.

Kort sagt, den svenska förvaltningen beaktar inte de regionala ekonomiska, sociala och kulturella behoven. Inte heller bidrar förvaltningen i dess nuvarande form till att upprätthålla  och främja mänsklig verksamhet. Det är med andra ord inte konstigt att resultatet blir en illegal förvaltning, därmed inte sagt att jag försvarar det som sker. Jag förstår bara varför, och är bekymrad över den nonchalans som ansvarsmyndigheterna uppvisar, vilket är en helt annan sak.