Bra ord att kunna vid jakt i norra Bohuslän

Redskapet när man jagar:

Själva jakten:

När läget kommer och man krökt fingret om avtryckaren:

Djuret tas till vara, då är det bra att kunna skillnaden på dessa ord så du inte går på en nit när bytet delas upp:

Bilder från IWA

Just nu pågår IWA i Nurnberg. En skitstor jakt/friluft/vapenmässa. Jag är lite skogstokig av mig och gillar inte mässor. Har i princip aldrig besökt någon privat. Däremot har jag jobbat på en del mässor, flest gånger på Elmia skog/wood. 

Jag är därför glad att jag kan ge er bilder från IWA utan att behöva vara där... Det är istället Tommy som driver wanderoo som förser mig med bilder. 

Voxnaes kniv som designats för norska Helle. Det är en kniv jag verkligen skulle vilja prova. 

Intressant kniv som mycket väl kan dyka upp i en nätbutik ett musklick bort..

En liten Böker, tydligt inspirerad av klassiska Buck 110. 

Tveksamt hur smart det är att testa skärpan på de egna fingrarna Tommy!

Komplicerade knivsamarbeten

Jag är van vid att hitta kinesiska kopior på kända märken. Det kan röra sig om fulkopior där designen är densamma men finish och material är undermålig. Det kan röra sig om samma knivar fast omärkta, helt enkelt därför att fabriken som anlitats gör några extraknivar som inte märks upp. Det kan röra sig om nonamedesign som förses med kända tillverkares etiketter. Och det kan röra sig om kända knivar som kopieras och brandas på beställning, i sverige är nog Jaktkits blåkopia på Fällkniven F1 den mest kända, den kniven går under beteckningen knv1. 

Det finns även andra märkliga sammanhang. Jag har sett en hel del knivar tillverkade i 440a, b eller c alternativt 420 stål från olika märken men med samma design. Flera tyska märken arbetar så i sina lågprisserier. Tänker på Böker, Linder och Herbertz, gamla fina tyska märken som nuför tiden outsourcar sin produktion till nästan 100%. Det är inte mycket som faktiskt tillverkas i Solingen längre...

Jag har ett par av knivdesignern Jens Ansös fina knivar. Dels Spyderco pingo och dels en kniv som heter Zero. Zero är intressant efterso den finns utgiven av två olika tillverkare. På bilden ovan ser ni min Böker Plus Zero. Nedan ser ni Fox Cutlerys version av Zero. Jag tror att Fox var först. De är belägna i Maniago i Italien och Bökers version ingår i serien Böker plus italy. 

Materialet är detsamma, bladet är tillverkat i det fina stålet N690, härdat till 58-60 HRC och handtaget är i glasfiberförstärkt polymer. Priset hos ÅF i sverige är ungefär detsamma, det ligger runt 600 kr. Kniven ligger fint i handen och förefaller vara en finfin flåkniv. Jag återkommer med en formell recension framöver, denna gång nöjer jag mig med att konstatera att knivföretagens olika samarbeten och produkter är en riktig djungel att förstå sig på, även för oss som är riktigt intresserade....

______________

Wanderoo försåg mig med Böker plus zero, Tommy tar in den om ni ber honom.

Fantomens §28

Vem kunde tro det? Att Fantomen skulle göra en §28? Men det gjorde han.* Jag vet inte om vargförkämpen Eric Degerbeck, EU-kommissionens mediachef i Stockholm, har koll på att Fantomen fäller vargar när så behövs. I Degerbecks föreställningsvärld värnar Fantomen vargen vilket är orsaken till att han valde Fantomen som profilbild under den korta period han hade en FB-sida:

Screenshotet är länkat från Jakt och Jägares hemsida. Principiellt gillar jag inte att använda denna typ av bilder men ibland är de väldigt väldigt talande.

Jakt & Jägare skriver:

I intervjuer har Eric Degerbeck berättat att han känner sig som seriefiguren Fantomen när han tar parti för det goda, vargarna. På sin facebooksida har han till och med Fantomen som profilbild. Han kommer springande genom djungeln med dragen pistol och vid sin sida har han sin livskamrat, bergsvargen Devil.

Vad vill jag då ha sagt med denna blogpost? Jo att till och med fiktiva värnare fäller problemvargar när så behövs. Det är skillnaden mellan de fiktiva värnarna och de fundamentalistiska värnarna i verkligheten. I verkligheten kan en varg tillåtas göra hur mycket skada som helst utan att den skall tillåtas tas bort. Åtminstone i de extremaste värnarnas värld. De som överklagar varje försök att hantera problemvargar genom skyddsjakt. Kanske borde de hämta lite mer inspiration från Fantomen. Han tar åtminstone tag i problem när de uppstår.
_____________________
*Notera att kulan tar i nacken på vargen. Jag har inte sett några protester från hälsopedagogen Kristina Hallin mot Fantomens skott, men väl påståenden om att det vid flera tillfällen under vinterns vargjakt medvetet siktades på djurens bukar.
_____________________
Tillägg: Notea att man i Sverige inte kan få licens för enhandsvapen (pistoler/revolvrar) i syfte att skydda sig mot stora rovdjur. Det somslut som används för avslag är DETTA från Regeringsrätten:

En utgångspunkt i vapenlagstiftningen är principen att tillstånd till innehav av skjutvapen inte skall beviljas annat än när det är motiverat med hänsyn till ändamålet och sökandens behov av vapen. Prövningen av sökandens behov skall därvid göras utifrån de kriterier som uppställs i lagstiftningen och inte från den enskildes subjektiva uppfattning (jfr prop. 1999/2000:27 s. 32). För att tillstånd till innehav av enhandsvapen skall kunna meddelas uppställer lagstiftningen, förutom de allmänna förutsättningarna för tillstånd, också kravet att det skall finnas synnerliga skäl. I uttrycket "synnerliga skäl" ligger att en mycket restriktiv bedömning skall göras. Den restriktiva bedömningen bör enligt Regeringsrättens mening omfatta samtliga de krav som uppställs för vapeninnehav och innefatta, förutom sökandens kvalifikationer och behov av vapnet, även vapnets lämplighet för det angivna ändamålet.

Mot bakgrund av vad som framkommit i målet om M.O:s möjligheter att tillgodose sitt skyddsbehov med andra vapen än enhandsvapen och om lämpligheten av enhandsvapen för det ifrågavarande ändamålet anser Regeringsrätten att det inte finns sådana synnerliga skäl som krävs för att tillstånd att inneha enhandsvapen skall kunna meddelas 

Dagens Juridik om dödsolyckan i höstas

Dagens Juridik refererar den tragiska händelsen från i höstas då en 42 årig man vådasköt en 27 åring till döds i samband med älgjakt. Dagens Juridiks referat lyder:

Jägaren sköt mot vad han trodde vara det ljusa partiet längst fram på ett älghuvud. Det visade sig att han träffat en 27-årig man från ett annat jaktlag. Nu döms jägaren för vållande till annans död - men brottet bedöms inte vara grovt.

En 27-årig man avled hösten 2014 efter att ha skottskadats i huvudet i samband med årets älgjaktspremiär.

Skottet hade avlossats av en 42-årig jägare i ett annat jaktlag och den tekniska utredningen visade att jägarna hade befunnit sig cirka 100 meter ifrån varandra. Enligt kriminaltekniker hade sikten varit dålig med små luckor här och var bland lövverket och träden.

42-åringen uppgav att han sett en rörelse och gått för att hitta en lucka där han kunde se vad han trodde var en älg. Den enda minnesbild han hade från skottögonblicket var att han uppfattat något som såg ut som det ljusare partiet längst fram på ett älghuvud.

Innan han sköt hade han försäkrat sig om att han hade ett bra kulfång att skjuta mot, men han hade inte haft någon tanke på att det kunde finnas jägare i det område han sköt mot.

42-åringen fälls i Skellefteå tingsrätt för vållande till annans död. Domstolen betonar att 42-åringen har befunnit sig mycket nära gränsen till ett annat jaktlags mark och att han dessutom vetat om att det andra jaktlaget skulle jaga samma dag.

”Tingsrätten menar att, särskilt som det var goda ljusförhållanden, avgjort är så att om X givit sig tid att noggrannare se i kikarsiktet vad han siktade på, skulle ha upptäckt att det inte var en älg.”

Genom att istället skjuta har 42-åringen gjort sig skyldig till oaktsamhet som resulterat i den andre mannens död.

42-åringen har dock enligt domstolen inte gjort sig skyldig till en så allvarlig försummelse att brottet ska anses vara grovt. Han döms nu till villkorlig dom och 100 timmars samhällstjänst.

Han ska också betala nästan 130 000 kronor i skadestånd till 27-åringens anhöriga.

Work sharp - poor man's tormek

Jag har funderat rätt mycket på det där med hur man bäst vässar upp sina knivar. Jag får bra resultat med low-tech metoder (olika brynen), men jag vill ha en snabbare metod för grundslipning. Därför har jag kikat på lite olika mekaniska lösningar. Den bästa är antagligen en TORMEK med lämpliga jiggar. Men det är en dyr lösning. Den landar på bortåt 4000 kr om man köper den ny. En billigare (och mobil) variant är att skaffa en work sharp. Det är en lite maskin med slipband och jiggar. Den finns i två versioner. En liten basversion för lite drygt 1000 kr och en Ken Onion* version för ungefär 2000 kr. Den dyrare har bredare band, justerbara jiggar samt variabel hastighet. Efter mycket funderande skaffade jag slutligen den billigare. Jag återkommer med en formell recension och väljer i dagsläget att bädda in en demonstration jag hittade på dutuben:

_______________

*Ken Onion är en välkänd amerikansk knivdesigner/tillverkare. Minns jag rätt håller han till på Hawaii. 

Polisens godtycke vid licenshantering - en vända till

Igår lyfte jag fram godtycket som polisen uppvisar gentemot sportskyttarna. Lite av det får vi jägare också känna på. Kraven på motivering för vapen 5 & 6 i vapengarderoben är olika strikta (egentligen petiga) i olika delar av landet, detta trots att kravet inte skall ställas allt för högt:

Den s.k. vapengarderoben omfattar sex skjutvapen för jaktändamål. Den som nyligen har avlagt jägarexamen och som således ännu inte hunnit etablera några jaktvanor bör endast i undantagsfall meddelas tillstånd till innehav av fler än fyra vapen för jaktändamål. Vid ansökan om fler än fyra vapen bör sökanden visa att behov fö- religger. Kravet på den enskilde bör dock inte ställas alltför högt i detta hänseende. I normala fall torde det räcka med att sökanden på ett trovärdigt sätt kan motivera behovet med utgångspunkt från sina jaktvanor och sammansättningen av tidigare vapeninnehav. Finns det skäl att ifrågasätta någon uppgift bör sökanden föreläggas att styrka denna genom att ge in relevanta handlingar, såsom avtal om jakträtt, inbjudan till jakt, intyg från jaktlag eller dylikt. Prövningen bör grundas på en helhetsbedömning av sökandens behov. För att få tillstånd till innehav av fler än sex jaktvapen krävs enligt 2 kap. 4 § vapenförordningen att sökanden har ett mycket kvalificerat behov. Tillstånd till innehav av fler än sex jaktvapen bör därför meddelas endast undantagsvis.

Sedan har vi det där med grytrevolvrar. Som jag skrivit flera gånger har jag och grannen behandlats olika trots att vi båda uppfyller kraven över fällda djur. Jag fick som sagt livstidslicens medan han fick 5-årig licens. Åldersdiskriminering? Kanske! Jag är 43 och han 72.... Skall man kika på reglementet är det följande som gäller:

Tillstånd bör meddelas endast den som bedriver omfattande jakt eller fångst. Verksamheten bör dokumenteras och grytjakt, jakt efter i första hand grävling med ställande hund eller fällfångst bör ha bedrivits på egen eller upplåten mark under åtminstone tre jaktsäsonger. Det årliga resultatet av jakt eller fångst bör, för att verksamheten ska anses vara omfattande, uppgå till i genomsnitt minst fem större djur, t.ex. grävling, alternativt tio mindre, t.ex. mink, och enstaka större.

Behovet förstärks genom redovisning av lämplig hund samt redovisning av fällor. Grannen har fler fällor än jag medan jag har ett par lämpliga hundar. En som jag tror mer avgörande skillnad mellan mig och grannen är att han inte är akademiker medan jag är akademiker och dagligdags har med myndigheter att göra. Sitter just nu med ett konsultuppdrag (uppföljning) åt en myndighet samt håller på att skriva ett anbud på ett länsstyrelsejobb. Jag jobbar mot myndighetsbeslut och kan myndighetsspråk. Men det skall väl egentligen inte behöva krävas? Det blir en form av kunskapsdiskriminering i systemet om det krävs proffessionell erfarenhet av myndighetsutövning för att man skall kunna få en vapenlicens...

Skall vi knyta ihop säcken och slutföra jämförelsen med målskyttet, där polisen inte vill uppge vad som krävs för att få licens på ett enhandsvapen så skulle det överfört till jaktliga ändamål innebära att min granne skulle kunna få licens på grytrevolver om han fäller 2 grävlingar per år medan jag som fällt 23 får veta att det behövs fler men inte hur många. Jag är inte intresserad av sportskytte eller målskytteslicenser, men jag är väldigt intresserad av rättvisa och rättsäkerhet. Jag vet också att negativa licenstillämpning i sportskyttet kan skapa en än mer restriktiv praxis som drabbar jaktvapnen. Därför väljer jag utan minsta tvekan att försvara sportskyttets licenser med samma intensitet som jag försvarar jaktvapeninnehav. Därför vänder jag mig mot godtycke och subjektiva bedömningar.

Polisens godtyckliga vapenlicenshantering

Man upphör aldrig att förvånas över skillnaderna mellan hur olika personer behandlas i samband med polisens licensgivning. Tex fick min granne tidsbegränsning och jag livstidslicens när vi sökte licenser på identiska grytrevolvrar....

 Än värre är situationen för landets sportskyttar. I vart fall dem som sysslar med enhandsvapen. Det har uppstått en situation med extremt godtycke och skillnaderna är extrema mellan olika län. Samma lag men olika tolkning och tillämpning. Det känns mindre rättssäkert. För att inte tala om handläggningstiderna och att det görs skillnad mellan olika typer av ansökningar där sportskyttar genomgående nedprioriterats till förmån för jägare. Inte direkt så att folk är lika inför lagen trots att behovet/skälet att äga vapen har lika stort lagstöd.

När en person söker licens på ett enhandsvapen förmår inte polisen på förhand specificera vilka krav som ställs för att erhålla licens.  Sportskytten Marcus Nohlberg har drabbats av detta. Hans liknelse vid körkortshantering är tragikomisk:

För att förklara situationen liknar han det vid ett körkortsärende. Där man plötsligt måste redovisa hur mycket bil man kört när man ska förnya sitt körkort - utan förvarning.

– Då fixar du en körlogg. Sedan tar det några veckor och så säger dom: "Du har inte kört tillräckligt. Du får inte något nytt körkort."

– "Oj vad konstigt", säger du då. "Min kompis som kört lika mycket fick ju sitt körkort?" "Ja, men det var andra förutsättningar för honom", säger dom. "Okej. Vilka förutsättningar gäller för mig då? Hur mycket måste jag köra?" "Det säger vi inte, men du måste köra mer".

– Det är ju galet. I en demokrati och rättsstat måste jag ju få veta vilka regler som gäller.

Därtill jämförs den som söker enhandsvapenlicens med en biltjuv (lyssna på ljudklippet nedan):

Örnräkning med positiva resultat

I helgen genomfördes årets stora örnräkning. Såhär skriver SvD, eller ja det är ju ett TT-reportage i grunden:

Under två timmar på lördagen genomfördes en omfattande örnräkning som sträckte sig över 28 kommuner i fem län i Mälarområdet, med 89 bemannade räkningsplatser. Sten Ullerstad på fältstationen Rördrommen är projektledare för räkningen, som har genomförts i ett samarbete mellan en rad ornitologiska föreningar och lokala avdelningar i Naturskyddsföreningen.
- Vi räknade 145 havsörnar och, vad vi vet, en kungsörn. Det är bättre än vad vi hade räknat med och bättre än i fjol, säger han.
- Det har varit dåliga isförhållanden, så yrkesfiskarna har inte kunnat lägga ut rens och överskottsfisk som de brukar. Det är en stapelföda för örnar. Men det har kanske kompenserats en del av slaktrester från framför allt vildsvinsjakt.

Örnräkningen har genomförts årligen ända sedan 1999, men i större omfattning sedan 2001. Antalet örnar är en bra indikator på tillståndet i naturen, eftersom örnen - precis som människan - står högst i näringskedjan.
Örnarna som har räknats i Mälarområdet kommer inte bara från närområdet, utan är ibland långväga gäster från bland annat Åland, inre delen av Finland och de nordligaste delarna av Sverige.
Även om örnstammen nu mår bra i Mälarområdet, efter att ha hämtat sig från förra seklets flitiga användande av mycket giftiga bekämpningsmedel, finns nya hot i andra delar av landet. Sten Ullerstad pekar ut allvarliga problem i Västernorrland, där gamla barkrester med höga halter av bland annat DDT som dumpats i sjöar av skogsindustrin har börjat följa landhöjningen upp i dagens ljus.
- Det är femtiotalets synder som börjar komma tillbaka, det är bekymmersamt, säger han.
Även trafikdödade örnar oroar Sten Ullerstad. Men det är inte bilar som är den största faran.
- Det är framför allt tågtrafiken som knäcker en hel del av den här faunan.

 Det jag funderar på är om det inte är det faktum att fjolåret var ett bra gnagarår som påverkat örnarna. Inte nödvändigtvis så att örnarna lever på smågnagare utan genom att predatortrycket på övriga djurs ungar blir lågt och det därmed blir mer mat för örnarna. Jag är väl medveten om att det finns en och annan jägare, framför allt av den gamla skolan, som är extremt kritisk till kroknäbbar. Men jag gillar örnar och andra rovfåglar (inte minst ugglor). Visst kan man uppfatta dem som konkurrenter men jag tycker att de är karismatiska och jag blir glad när jag ser vråken eller gladan hemmavid som sitter och rycker i de flådda grävlingkropparna jag la ut härom veckan.

Vindkraft och jakt, en ny vända

Härom dagen lyfte Jakt och Jägare i ett reportage av Mikael Moilainen fram synpunkter på vindkraft. I reportaget pratas det om förstörd jakt, iskast från rotorbladen mm vilket omöjliggör att man skall kunna jaga i anslutning till vindkraftverk. Jag vill med denna blogpost nyansera frågan.

Jag har arbetat en hel del med miljöeffekter av vindkraft. Under några år forskade jag på vindkraftens miljöpåverkan inom mitt expertområde och för närvarande har jag ett konsultuppdrag åt länsstyrelsen som handlar om uppföljning av hur man beskrev påverkan i tillståndsansökan (mkb) och hur påverkan egentligen blev. Privat har jag vindkraftverk i anslutning till två av mina jaktmarker. Jag är alltså väl insatt i problematiken såväl proffessionellt som personligt.

Först och främst kan jag konstatera att det finns många myter kring vindkraft. Mycket okunskap och framför allt en väldit stor oro. Många upplever vindkraften som en modern form av Baggböleri. Emellanåt är jag benägen att hålla med, men absolut inte alltid. Det jag däremot alltid skriver under på är att vindkraft förändrar landskapet och påverkar hur man upplever landskapet.

En av myterna som ofta lyfts fram när vindkraft kommer på tal är att det inte kommer att gå att bedriva jakt i vindkraftparken. Till viss del är det sant. Det kommer inte att gå att bedriva jakt i parken medan den byggs och det är av flera skäl. Ett första är att det under själva byggnationen, som tar allt ifrån kanske ett år till flera beroende på parkens storlek, är så stökigt, störigt och mycket oreda i form av buller, maskiner och människor att djuren helt enkelt undviker området. Ett andra är att det är så mycket folk i rörelse att det kan vara farligt för tredje person om man bedriver jakt där. Ett tredje argument är att man ofta inte får vistas i området under byggnation, det är trots allt att betrakta som en stor byggarbetsplats.

Så långt är oron befogad.

Men byggnationen är ett övergående fenomen. Efter ett par år återgår allt till något som påminner om hur det var innan. Det finns dock några stora skillnader. De jag såhär på rak arm vill lyfta fram är:

1. Ljud. Det ligger en konstant ljudmatta i ett vindkraftpmråde. Beroende på hur man står så kanske man hör verken, eller så urskiljer man dem inte från övriga bakgrundsljud av vind i träden etc. Mest hör man verken när det är tämligen stilla på marknivå men blåser lite mer på 100-150 m höjd. Hur mycket man störs av detta är en fråga om tillvänjning. Många kommer snabbt att vänja sig andra kommer aldrig att vänja sig utan ständigt klaga. Från studier ifrån tex Laholm kan det konstateras att unga människor som vant sig vid verken från barnsben inte bryr sig så mycket om dem medan äldre människor som levt länge i området str sig mer på ljudet.
2. Landskapsbilden. Den påverkas högst påtagligt. På den jaktmark jag har med verk på marken så tänker jag inte på dem på samma sätt som i norra Bohuslän där jag en fin dag kan räkna in ungefär 85 verk från markens högsta punkt. Inget verk är närmare än 7 km, men de påverkar ändå hur jag ser på landskapet. Detta är tveklöst ett störningsmoment ävenom det inte påverkar själva jakten. Man kan dock påverka det genom att välja att i högre grad vända sin blick åt de håll där det inte finns några verk. I och med att vindkraftverken rör sig så fångar de ögats intresse. Nu är de svenska verken ganska bra med sina trevingade rotorer. Jag ahr arbetat i områden i Danmark (Thy) där det finns gott om tvåvingade verk, de är extremt påtagliga och störande. Man blir i rpincip sjösjuk av dem. 
3. Djuren, fåglar. Vindkraftverken tar i förhållande till andra mänskliga skapelser förhållandevis få fåglar. Detta trots att man kan föreställa sig något annan när man följer debatten. Genom analyser av fågelbestånd skall de sämst placerade verken utgå. Självklart blir det fel ibland men överlag är påverkan på fåglar klart överdriven (undantaget enstaka illa placerade verk).
4. Djuren, däggdjur. Däggdjuren påverkas framför allt under byggnationen. Själva byggnationen innebär en så stor störning att djuren undviker området nästan helt. Men bara efter ett par år är mängden djur åter "normal". De kommer dock att röra sig lite annorlunda inom området. De kommer tex att undvika att söka sin vila i ljudzonen vid ett vindkraftverk. Helt enkelt därför att det blir svårare för dem att identifiera rovdjur i tid. 
5. Infrastruktur. Genom vindkraften så skapas en fenomenalt god infrastruktur in i områden där det tidigare ofta varit lite si och så med väghållningen, inte minst vintertid. Vindkraftens vägar plogas vilket gör att man kan komma långt ut i landskapet med bil. Detta kommer att göra det väldigt mycket lättare att spåra av områden efter tex vargspår innan man släpper älghunden eller stövaren. Det kommer att göra transporter och viltvårdsåtgärder mycket lättare. Jag har sett många exempel på att vindkraftens vägar utnyttjats för att lätt kunna köra ut vinterfoder till klövvilt. Många av de ytor som skapas kan användas för viltvårdsåtgärder, varför inte så in fleråriga viltfoder eller gynna buskvegetationen på några av alla de kabelgator som kommer att hällas öppna?
6. Iskast från rotorblad. Detta är något som ständigt lyfts fram. Isbildning på rotorblad där stora klumpar med is förmodas slängas iväg med enorm kraft. Vindkraftbolagen varnar för detta vid sina verk, det är de skyldiga att göra. Men sedan lite drygt 10 år är det standard att rotorbladen är försedda med värmeslingor. Värmeslinogr som motverkar isbildning på rotorbladen. Vindkraftbolagen tjänar in den lilla el de skickar ut i rotorbladen för att motverka isbildning genom att de samtidigt förhindrar den effektförlust is på rotorbladen innebbär. Att de samtidigt minskar riskerna vid verken är en win-win situation.
7. Besöksförbud. Att man inte får gå in i området när parken är på plats är en vanlig myt. Tillträdesförbud gäller när parken byggs, men så är det på alla byggarbetsplatser. Jag har, bland alla de 100-tals verk jag besökt, endast stött på en enda park där jag sett tillträdesförbud när parken är i drift, mer om det nedan. 

Bilden ovan har jag tagit vid en liten park om fyra verk i Kulltorp, Värnamo kommun. Den ligger inte långt från High Chaparall. Den övre delen av skyltningen, varningen för nedfallande föremål är standardmässig. Det ser vi vid alla vindkraftverk i Sverige, även om den är tämligen överflödig vid de flesta moderna verk. Den nedre delen av skylten, obehöriga äga ej tillträde är en överträdelse av allemannsrätten. Jag har diskuterat just detta exempel med såväl berörda myndigheter (kommun smat energimyndigheten och naturvårdsverket) som fristående jurister och alla är eniga om att skyltningen är helt irrelevant, ja direkt olaglig. Därtill kan påpekas att det vis varje verk sitter övervakningskameror, de är skyltade. Det finns dock inga tillstånd från länsstyrelsen att bedriva kameraövervakning på dessa platser viöket gör även dem olagliga.

Kort sagt. Jag förstår att man blir störd, irriterad och arg över vindkraftverk på sin jaktmark. Men jag vill poängtera att man kan utnyttja bieffekterna av dem. Väljer man att göra något positivt av vindkraftparken så går det. Inte minst om man i ett så tidigt stadie som möjligt tar kontakt med företaget som anlägger vindkraften för att försöka få till någon form av fördel av det hela. Kanske kan man få el till jaktstugan eller viltslakteriet? Kanske kan man få dem att flytta massor på ett sådant sätt att man kan utyttja humösa jordlager för viltåkrar. Kanske kan man få till några fina pass. Eftersom det är ganska svårt att förhindra att de byggs är det smart att vara öppen för möjligheterna. Det är mitt personliga råd.
____________________________
Jag tar i detta inlägg inte någon ställning till hur samhällseffektiva vindkraftverk är. Kommer inte ta några diskussioner om praktikaliteter kring att skicka ut vindelen på stamnätet. Inte heller kommer jag att diskutera kostnader eller miljönytta. Men jag är öppen för konstruktiva synpunkter på hur de inverkar på jakt och djurliv.
____________________________
Vill du läsa mer om vad jag skrivit om vindkraft och jakt? Läs då:
Kompensationsåtgärder, 26/11 2010
Vindkraft och jakt, 11/5 2011
Jakt och vindkraft, 8/6 2011 (innehåller en insändare jag skrev till Sv Jakt)
Jakt och vindkraft igen, 5/7 2011
Vindkraftverk och fåglar, 18/11 2011
Vindkraft 25/11 2012
Vindkraft på jaktmarken, 15/1 2013
Modifierat perspektiv: vindkraft och klövvilt, 6/3 2014
Vad gör renar vid vindkraftverk, 25/11 2014