Från alla dessa personliga möten, gruppdiskussioner, fokusgrupper, scenarioövningar, debatter, konferenser så har jag fått min bild av hur man kan öka samverkanspotentialen och mildra konfliktnivån i heta frågor. Naturligtvis finns det vissa fundamentala skillnader mellan ett forskningsprogram och en regional myndighet – t.ex. vad gäller beslutsoch förvaltaransvar – men det finns ändå några generella framgångsfaktorer.
Samlad bild: Ingen enskild aktör har ”det sanna” perspektivet på situationen. Det är den samlade bilden hos alla aktörer som möjliggör en tillräckligt god problem- förståelse för att hantera en konfliktfylld fråga. De amerikanska forskarna Tom Greider och Lori Garkovich
har formulerat det på följande sätt:
Vår förståelse för naturen och vårt förhållande till den är egentligen kulturella uttryck som används för att definiera vilka vi var, vilka vi är, och vilka vi hoppas kunna vara, på denna plats. Landskap är en reflektion av kulturella identiteter, som handlar om oss själva snarare än om naturmiljön. När vi försöker identifiera och förstå hur förändringar i naturmiljön kan komma att påverka oss människor, så är det därför nödvändigt att konsekvenserna analyseras och förstås utifrån de många kulturella definitioner som skapar ett landskap.
Frågan ”vem du är?” är alltid central!
Gemensamt lärande: Fokusera på gemensamt lärande genom att på olika sätt och med olika metoder uppmuntra deltagare att tydliggöra sin egen bild av situationen och att ställa klargörande frågor för att förstå andras bilder.
Metakommunikation: Tala om hur ni ska tala, dvs gör upp spelregler för samtalen om sakfrågan. Går man rakt på rödbetan i en konfliktfylld fråga blir det ofta
låsningar direkt.
Kunskap: För att undvika pseudodiskussioner och för att undvika att hamna i långbänkar om myter och rykten, se till att ha tillgång till god kunskap om bland annat ekologi, historia, samhällsekonomi, governance (styrning på olika nivåer), attityder och beteenden, nutida regler, lagar och internationella konventioner.
”Segla in under rätt flagg”: Undvika att skapa stora förväntningar som sedan inte kan infrias. Tydliggör motiv och ramar för aktiviteten. Definiera inbjudna gruppers roller och deltagande/inflytande över process, beslut, och förvaltning. Använd gärna Arnsteins inflytandestege (se nedan) för att tydliggöra – både för er själva och för deltagare på mötet – hur deltagarnas inflytande ser ut.
Arnsteins inflytandestege ser ut såhär, det säger sig själv att ju högre upp i stegen man når destu bättre förankrade och samstämmiga blir eventuella beslut:
7. Partnerskap inrättas. Parterna är jämlika och fattar beslut gemensamt.
6. Styrelser för gemensam förvaltning inrättas. Gemensamma målsättningar för förvaltningen upprättas och den lokala och centrala nivån fattar gemensamma beslut där den centrala nivån finner det lämpligt.
5. Samarbete. De lokala aktörerna ges möjlighet att delta i utvecklandet och implementeringen av planer. Fortfarande är inflytandet vid beslutsfattandet begränsat.
4. Rådgivande organ inrättas. De lokala aktörerna ges möjlighet att delta med en rådgivande funktion i utvecklingen av förvaltningsplaner.
3. Kommunikation. Informationsutbyte sker mellan parterna. Den lokala nivåns kunskap börjar tas tillvara och den lokala nivån involveras till exempel vid inventeringar och liknande praktiskt arbete.
2. Konsultation. Parterna möts (vanligtvis sent i beslutsprocessen). Lokala aktörer har möjlighet att framföra synpunkter på förvaltningen.
1. Information. Lokala aktörer informeras om beslut som redan fattats, envägskommunikation mellan den centrala och lokala nivån.
Jag tror att man har mycket att lära sig av detta när man skall försöka implementera rovdjurspolitiken och förvaltningen i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar