Uffe Stridsberg, tidigare i ledningen för Rovdjursföreningen, hade en debattartikel i Västerbotten-kuriren härom dagen. Artikeln är raljant och på några punkter direkt felaktig. Men den har också sina poänger, även om det inte är vad artikelförfattaren egentligen avsett.
Uffes debattartikel är en enda lång lista över olika grupperingar som anser sig missgynnas av allt för stora vargförekomser. LRF, Samer, fäbodföreningen, jägarnas riksförbund, svenska jägareförbundet och svenljungagruppen nämns alla. Men vad Uffe nog inte riktigt räknat med är att han genom den uppräkning han gör visar ur oerhört många i sverige som upplever att de kommer att drabbas negativt av ökade vargstammar eller egentligen redan den vargstam vi har idag. Givetvis var detta inte Uffes poäng, poängen var att visa hur många som han kan utmåla som rovdjursfientliga. Vilket ju egentligen inte är sant det heller, de flesta av de uppräknade grupperingarna accepterar begränsade rovdjursstammar, men de skall vara just det - så begränsade att man fortfarande kan leva av sina djur eller utöva sitt intresse. Det är egentligen det man vill ha gehör för och inget annat. Och det är hos dessa, direkt drabbade som besluten måste förankras. Annars kommer situationen, likt den i Finland och Italien, att tas i egna händer av synnerligen frustrerade individer. Och det gynnar definitivt inte rovdjuren!
Och den 22/6 publicerades den i Gefle Dagblad. Uffe har då haft möjlighet att räta till de beisligen felaktiga påståendena från sin förra publicering men väljer att inte göra det. Är det så vargens främsta förespråkare agerar? Med medvetna lögner?
En väldigt osympatisk vargjaktblogg
SvaraRaderahttp://www.p-t-p.org/?m=201206
som kritiserats, undrar om den kommer att finnas kvar om en månad? Uffe Stridsberg har kommenterat emot nyligen.
Jo jag känner till den. Men har valt att inte ge den någon uppmärksamhet.
RaderaNu får man ju vara lite försiktig med att tro att dessa grupper nödvändigtvis har rätt bara för att de är många. Det finns ju t ex många grupper (inkl ett parti som t o m kommit in i riksdagen) som ogillar invandrare, eller åtminstone invadringspolitiken. Bara för att de representerar en viss del av svenska folket betyder ju inte att de nödvändigtvis har rätt.
SvaraRaderaPoängen är att det räknas upp oerhört många som berörs och att man måste hantera alla dessa människor på något sätt. Och då dessa grupper överlag har bättre sakkunskap om varg än genomsnittsvensken så är inte information den rätta medicinen. Men nu efter tragedin i Kolmården kanske fler svenskar och europeer vaknar upp och fattar att vargar kan vara farliga varelser som måste tas på största allvar och absolut inte gullas med.
RaderaMånga berörs, men samtidigt finns det många människor som också bor ute i landet som inte har något direkt emot rovdjuren. De kanske inte alltid hörs och märks på samma sätt men de finns där lika fullt. Och vad gäller kunskap så finns det ju en hel del människor som t ex är medlemmar i Svenska naturskyddsföreningen och olika lokala naturföreningar som också har stor kunskap i dessa frågor.
SvaraRaderaOch jag tror inte att så många egentligen vill gulla med vargen. Åtminstone de som vet något om djur och natur ser den väl snarare som ett viktigt inslag i faunan än som ett gosedjur.
Sedan får man ju inte glömma de som bor på landet och som får sina djur tagna av lösspringande hundar. Det är ju ett problem som är nog så allvarligt men som kanske inte riktigt väcker sådan debatt som de vilda rovdjurens närvaro.
Tillgänglig statistik (dvs SOM-institutets mätningar som vad jag förstår de mest tillförlitliga) visar att majoriteten på landet tycker att 210 vargar är en lagom nivå. Sedan finns det en hyfsat stor grupp människor som vill ha färre och en något mindre grupp som vill ha fler. Några har ingen åsikt.
RaderaSett till nuvarande förslag om 450 vargar så innebär det att den stora majoriteten på landet tycker att det är för många.
Frågan är väl också hur stor stam som är optimal i biologiskt hänseende för att reglera bytesdjur och för att framkalla de kaskadeffekter som bidrar till en sund ekologisk balans.
SvaraRaderaAlltid en knepig balans mellan vad som är bra i ett långt perspektiv och vad folk tycker.
Förresten, jag kan ju för skojs skull länka till ett par inlägg av Jan Guillou, känd författare och jägare:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article12896783.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article12487329.ab
Här skiljer sig våra perspektiv åt. Du ser primärt till djuren jag ser till de som lever med djuren inpå sig.
RaderaFrågan är hur stora stammar av de stora rovdjuren kan vara utan att människans socioekonomiska intressen skadas så mycket att vi får en rovdjursförvaltning på finska eller italienska. En sådan förvaltning innebär en så kraftigt utbredd tjuvjakt att stammarna förblir konstanta (sannolikt på en relativt låg nivå) eller till och med minskar vilket är en situation vi inte nått fram till här ännu men riskerar att hamna i. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till. När man funnit den nivån som accepteras lokalt får man skapa en förvaltning som gör att stammarna av stora rovdjur blir sunda. En vargstam som i sverige kan stå på helt egna ben i stil med det Linda Laike skisserar kommer aldrig någonsin att accepteras på landet. Det måste till andra former av genetiskt förstärkande åtgärder.
Guillou har sedan länge passerat bäst föredatum. Nu för tiden raljerar han i bästa fall och gnäller för det mesta. Jag är rätt säker på att jag har kommenterat de båda krönikorna tidigare, men får väl påpeka att frågan kring acceptans som JG påstår är uppfunnen av jägare inte är det.
RaderaTermen (lokal) acceptans finns med i de flesta diskussioner och mycket socioekonomiskt forskning kring exploateringar, t.ex. används den i varenda vindkraftprojekt. Den finns med i såväl Europeisk landskapskonvention och Miljöbalken om än inte kallad för just lokal acceptans. Termen betraktas som extremt viktig ur ett lokaldemokratiskt perspektiv.
Nu är ju i och för sig Guillous krönikor något år gamla så en del har väl hunnit ändras sedan dess. Vad gäller termen lokal acceptans så, oberoende av när och hur den uppstod, kan den ibland innebära en fara. Trots allt är Sverige ett land och vissa allmänna lagar, regler och förhållningssätt måste ju gälla landet som en helhet. D v s demokratin kan inte bara vara lokal utan måste gälla oss alla var vi än bor. Annars riskerar ju lokala särintressen av olika slag att ta över helt och det blir svårt att nå någon som helst samsyn i vissa frågor. Så när det gäller gemensamma naturtillgångar som t ex rovdjur och annat vilt så måste ju alla få vara med och bestämma eftersom ingen enskild markägare egentligen kan ha äganderätt en till de djur som rör sig över hans marker.
SvaraRaderaVad jag erfar från andra områden där man försökt bevara olika arter så är en förutsättning för att det skall lyckas att man har lokalbefolkningen med på tåget. I afrikanska reservat där befolkningen ser elefanter och noshörningar som en resurs när de är i livet är tjuvjakten begränsad, men där djuren ses som ett problem eller som en resurs för betar/horn är tjuvjakten hög. Var inblandad i egenskap av expert i en serie föreläsningar för tull och polis där smuggling av bland annat naturföremål dryftades (inte mitt ämne) och då kom man in på dessa bakomliggande orsakssamband. Och då pratar vi om områden där det i princip är dödsstraff på tjuvjakt. Hur tror du då att det kommer att bli i sverige som har relativt korta strafftider över lag om rovdjursförvaltningen inte är lokalt förankrad?
RaderaUtan lokal acceptans funkar det helt enkelt inte oaktat hur fina mål man sätter upp. Lite som i de projektledarkurser jag gått, de mål man sätter upp måste vara realistiska och mätbara annars är de inte mycket till mål. Detsamma gäller sveriges rovdjursförvaltning.
Visst krävs lokal acceptans, men man kan inte enbart förlita sig på sådan. Ibland måste ju regler och lagar vara övergripande för hela landet. Men som sagt var, lokal acceptans är ju alltid bra och kan nog uppnås delvis med ett generösare och bättre ersättningssystem. Bättre utbildning/folkbilding kan ju också bidra. Dessutom bör man kanske kunna få till stånd en mobilisering av de på landsbygden som faktiskt inte vill ha bort rovdjuren. De som tycker att rovdjursstammen skall öka, eller behållas som den är nu, måste också få göra sig hörda. T ex så jagar ju inte alla som bor på landet. Detta kan ju innebära att de har en annan syn på natur och bevarande. Dessutom är ju rovdjuren och naturen en gemensam resurs för hela folket. Ett fåtal kan ju inte monopolisera förvaltningen av rovdjur eller annat vilt. Djuren i vår natur är allas vår angelägenhet.
RaderaPersonligen anser jag behovet av information kring rovdjur är viktigare i städer än på landet. Som jag tidigare påpekat har kunskapsundersökningar visat att den objektiva kunskapen om stora rovdjur faktiskt är störst just i områden där det finns stora rovdjur. Sedan är jag inte heller övertygad om att ersättning är rätt väg att gå. Hur ersätter man att en livsstil eller något man brinner för inte längre går att utföra på ett meningsfullt sätt?
RaderaSOm jag ser det så står och faller hela rovdjurspolitiken på om man kan få med lokalbefolkningen eller ej. Och då krävs det att man också lyssnar på lokalbefolkningen. Du vet också hur det blir annars så det behöver jag inte upprepa.
Tja att sådana som bor på landet vet något mer om naturen än de som bor i staden är väl kanske inte så märkvärdigt i sig. Däremot så finns det ju medlemmar av olika naturskyddsorganisationer, som vill beavara rovdjuren även på landet. Och deras kunskapsnivå är högre än den ordinarie lantbon eller t o m jägaren.
RaderaMen när det gäller resurser som är gemensamma för hela landet (inga lokalbor äger rovdjuren eller andra vilda djur) så måste ändå hela landet få vara med och bestämma politiken. Det ingår i demokratin. Särintressen bör inte få monopol på skötsel av ett gemensamt arv.Även särintressena bör lära sig att följa lagar och förordningar.
Som jag tidigare påpekat finns det undersökningar som visar att jägare i gemen vet mest om stora rovdjur. Sedan finns det självklart individer i andra samhällsgrupperingar (särintressen med ditt språkbruk) som är mycket kunniga också, det förnekar jag inte på något vis.
RaderaSjälvklart skall man följa regler, men reglerna måste skapas på ett sådant sätt att de blir allmänt accepterade. Annars är de inget annat än ett slag i luften och rätt meningslösa och kommer att kräva oproportionerligt stora samhällsresurser för att vidmakthålla, de är då i de flesta fall samhällsekonomiskt omotiverade. Vilket är något av det vi analyserade när jag läste en grundkurs i kriminologi. (Gav samma behörighet som A-kursen i sociologi)
För övrigt kan jag inte på något vis se hur dagens i modern tid invandrade ryska vargar i sverige skulle kunna definieras som arv. Möjligen kan den lilla genetiska spillra av den skandinaviska vargen före 1970 som finns på våra djurparker klassas som "arv". Den är i min värld den naturmässigt mest relevanta att få ut i vildmarken, men risken är att de 40 år som gått gjort att ett ur naturhänseende icke önskvärt urval skett när man sparat de djur som fungerar i djurparksmiljö.....
Slutligen, de flesta jägare accepterar och värdesätter att det finns vargar i vår natur, men man kräver en aktiv förvaltning och en begränsning i mängden. Dagens system fördelar trycket och effekten av rovviltstammarna synnerligen ojämt över landet, men allt det där vet du ju om så det behöver jag egentligen inte ta upp...
”Här skiljer sig våra perspektiv åt. Du ser primärt till djuren jag ser till de som lever med djuren inpå sig.”
SvaraRaderaI ett längre och större perspektiv så kan man ju se på båda, eftersom vi människor ändå är beroende av en frisk natur och en rik biologisk mångfald. Faktum är ju att nyare studier visar att en degradering av den biologiska mångfalden kan vara ett lika stort hot som t ex klimatförstöring, eller utsläpp av giftiga ämnen. Så även de som kan uppleva tillfälliga obehag från rovdjur eller andra vilda djur gynnas av deras närvaro i längden.
Så man kan inte helt låta rovdjurspolitiken grundas på lokala särintressen. Det kan leda till utarmning av naturen och det leder gärna till att vissa av lokalinnevånarna resonerar enligt den gamla devisen ”gärna varg men inte just här” en devis som också används i alla möjliga andra sammanhang, ibland med rätta och ibland inte. Men du har ju rätt i att vissa människor när de känner sina intressen hotade tar till brottsliga metoder för att hävda sina synpunktert. Det kan ju utan tvekan vara ett dilemma. Överhuvudtaget är ju illegal jakt ett sort problem i vår värld, jakt som sker av olika syften, oftast ekonomiska. Så visst, samhället måste kunna erbjuda goda ersättningar och alternativ för människor så att man inte bara hotar med piska (straff för tjuvskytte) men även lockar med goda morötter. Kan man göra så att det lönar sig för lokalbefolkningen att ha rovdjur eller andra vilda djur omkring sig så kommer ju acceptansen snabbt att öka.