Barnen i Sverige allt längre från naturen

Klyftan mellan människa och natur ökar allt mer. Vi märker av det och beskriver det lite lätt raljerande som att vi jägare har ett brukarperspektiv och de andra har ett betraktarperspektiv. Men detta är något som grundläggs extremt tidigt. I en avhandling som försvaras på fredag visar geografen Mattias Sandberg hur oerhört naturfrämmande dagens barn är, jag lånar några rader från spikbladet för att belysa detta:

The study found that children with wealthier backgrounds, and especially where a majority have a Swedish background, gain more experience of nature, both close to home and further away, than the children from studied areas where a large proportion of the population are from immigrant backgrounds. Schools have a key role in enabling children to have encounters with nature when these would otherwise be limited. Children building dens in areas under pressure of being ‘developed’ defended these strongly, demonstrating how direct relations with nature can spur a moral response. Overall, children with a more frequent nature contact are seen as an exception and parents reported being outdoors more during their own upbringing than children today generally are. They regret this development although they become reconciled to this in the light of their children’s engagements with other commitments, for example sport training. Patches of nature are particularly valued by the inner-city parents who also, however, stress the importance of second homes in the countryside for providing experiences of nature lacking in children’s everyday life.

Länkar till avhandlingens olika delar hittar ni här.

Detta får konsekvenser för oss jägare, vi kommer i än högre utsträckning att såväl förklara som försvara vårt intresse framöver i takt med att befolkningen blir allt mer urbaniserad. Hur kan vi mota detta? Hur skapar vi tidig förståelse för våra värderingar i den uppväxande generationen?