Vår jaktstuga

En bild på vår jaktstuga. Tagen i skymningen allhelgonaafton. Stugan är bygd av stormvirke från stormen ´67. (eller var det ´69?)

Biologisk mångfald eller främmande art?

Jag hittade denna idegran strax utanför min markgräns härom dagen. Det är den första "vilda" idegran jag sett här i trakten. Där jag är uppvuxen finns en del vild idegran, men här finns den bara planterad i trädgårdar. Detta exemplar har antagligen spridits med hjälp av fåglar. Men skall man då se det som en ökning av den biologiska mångfalden eller är det spridning av en främmande art i vår natur. För jag kan inte tänka mig att det rör sig om en individ med gener av vilt ursprung...

Hunter (Metro 2033/2034)

Jag har alltid uppskattat science fiction. Härom året köpte jag Dmitry Glukhovskys Metro 2033 och i höstas uppföljaren Metro 2034. Två helt fenomenala postapokalyptiska böcker.

Världen har gått under. Till slut kom kärnvapenkriget som slog ut alla civilisationer. Få, mycket få, människor överlevde. T.ex. i Moskvas tunnelbana, som ju är bygd som atomsäkra skyddsrum. Böckerna utspelar sig ett okänt antal år efter kriget. Folk lever fortfarande på de olika stationerna, vilka nu fungerar ungefär som olika nationer. Vissa ligger i krig, andra sköter handel etc. Valutan är patroner. På jordskorpan är radioaktiviteten hög och mutanter härskar...

Man bor i underjorden. Ett helvete under helvetet på jordskorpan.

I Metro 2033 attackeras en perifert liggande station av en ny form av mardrömsvarelser. Om de får fäste i metron kommer ingen station att klara sig. De mer centralt belägna stationerna med handelsorganisationen Hansan i täten måste underrättas. En ung man skickas iväg för att tillsammans med stalkern Hunter bära fram meddelandet. En stalker är en person som kan ovanjorden, som har kunskapen om hur man överlever ovanför metron.

Metro 2034 är fortsättningen. I denna är det en station i motsatt ände av metron som har problem. Även denna gång dyker Hunter upp. Personligen tycker jag att Metro 2033 har betydligt högre spänningsfaktor än Metro 2034. Den sistnämnda känns lite granna som ett sätt att göra pengar på ett beprövat koncept. Men dålig är den inte. Absolut inte. Men till skillnad från Metro 2033 kvalar den absolut inte in på min SF&fantasy top 10 lista. Om ett par dagar kommer dock ett annat tips om läsvärd SF. Dock utan en så banal jaktkoppling som ett personnamn...

Morgonens jakt

I morses var jag ute en sväng i gryningen. Under två timmar inväntade jag attacker på min uvbulvan från irriterade kråkfåglar. Men dessa uteblev.

Radiotips: jaktens mode

Radioprogrammet stil kan vara väldigt roligt. Fredagens program var inget undantag. Det handlade om Ernest Hemingway och hur han påverkat folks inställning till jakt. SOm en konsekvens av detta intervjuas Per Morberg. Säga vad man vill om honom, men han är rätt rolig att lyssna på. SR skriver bland annat:

Man skulle till och med kunna påstå att det var han som lade grunden till att göra författaren till varumärke. Han lät sig noga fotograferas på sina safarijakter, fisketurer och krigsuppdrag. Och han tvekade inte att medverka i reklamkampanjer för flygbolag, pennor och öl. I programmet berättar vi mer om det. Vi har även besöket en svensk machoman med koll på mat och marknadsföring, Per Morberg. Vi tar även en titt på Hemingways dryckesvanor och pratar med Jacob Kroner, barchef på restaurang Gondolen i Stockholm, om hur en daiquiri egentligen ska smaka, och skakas. Dessutom har vi undersökt skäggtrenden och pratat med den svenske – och idag väldigt skäggige – designern Johan Lindeberg i New York.

Vapentips

På Skene järn härom dagen såg jag ett vapen jag blev begeistrad över. Men, det är inget vapen jag kan motivera ett inköp av trots att jag tror att det är ett mycket bra köp. Dels har jag ingen plats i min vapengarderob och dels har jag ingen ledig funktion för det....

Vad var det då för vapen?

Jo en till synes fräsch CZ i 9,3x62 mm. Vapnet hade en ljus helstock och var toppad med en Swarovski 8x50 i vad jag vill minnas var ett snabbfäste. Justa stora öppna riktmedel att använda när kikaren är för stor.....

Priset då? 7.900 kr om jag minns rätt.

Var? Jo på Skene järn i södra Västergötland. En affär där jag gjort såväl riktigt bra som dåliga köp.

Leder dagens fjälljaktregler till ökad tjuvjakt?

De nuvarande reglerna för fjälljakt har existerat sedan 2007, och gäller fortfarande trots en skakig omröstning i vintras. Frågan är om närvaron av utländska jägare som saknar anknytning och eventuellt ansvar. Utländska jägare som kan gå på egen hand utan guider (vilket är vanligt utomlands) verkar inte nödvändigtvis bry sig om på vilka marker de jagar. I ÖP härom veckan berättas följande.

Det är fyra markägare som polisanmält att jägare gjort intrång på deras marker uppe i Fjällnäs. Senast i helgen misstänker de att minst sex jägare har trampat in och jagat fågel på deras marker. Privatmarkerna ligger vid Gråstöten i Fjällnäs och gränsar mot den statliga mark där det erbjuds jaktkort.

– Men jägarna verkar inte veta eller bry sig om var gränsen går. Under lördagen kunde jag höra flera skott som jag är övertygad om avlossades från privat mark, säger Rolf Hansson.

Han kontaktade då polisen och ville att de skulle komma och undersöka saken.

– Men jag fick svaret att de inte hade någon att skicka. Närmaste patrull fanns i Östersund, 20 mil härifrån, och i Härjedalen fanns inga poliser i tjänst, säger Rolf Hansson.

Under lördagseftermiddagen och söndagen gick han själv ut för att försöka få en skymt av jägarna.

– Jag träffade aldrig på dem. Men tre utlandsregistrerade bilar stod parkerad uppe på fjället och jag kunde även följa spåren i snön som visade klart att de gått på privata marker, säger Rolf Hansson.

Härom året greps tre norrmän som jagade i en nationalpark som gränsar till Norge.

I år har sex av tio ripjägare i västerbotten varit från utlandet.

Frågan är, skulle respekten för regler och gränser bli bättre om det infördes guidetvång (eller inbjudan från en jaktledare/värd) för utländska jägare. Skulle man på så vis även skapa ett större ansvarskännande för fågelbestånden?

Lodjursjakten 2012

Nu har Naturvårdsverket offentliggjort tilldelningen av lodjur inför 2012 års jakt på lodjur. I det mellansvenska förvaltningsdistriktet (Stockholms, Uppsala, Västra Götalands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Dalarnas och Gävleborgs län) får totalt 40 djur fällas. Skyddsjakt på 5 djur får beviljas i Södermanlands, Östergötlands, Kalmars, Jönköpings och Hallands län. Det norra förvaltningsområdet har full beslutsrätt över jakten under de tre kommande åren. Jägareförbundets Torsten Mörner är kritisk till beslutet då det i princip gör det omöjligt för de respektive länen att ta ett aktivt ansvar för förvaltningen och ha en möjlighet att påverka populationen regionalt om så önskas. Vilket verkar vara regeringens intention med sitt mål om regional och lokalt förankrad rovdjursförvaltning. Problemet gäller för övrigt samtliga stora rovdjur.

På viltskadecenter är man oroad över den låga tilldelningen. Detta därför att man är fullt medveten om att den i sverige goda kunskapen om våra rovdjursstammar till största delen är ett resultat av tiotusentals jägares ideella inventeringsinsatser. Nu när dessa inventeringsinsatsers resultat i princip inte beaktas när beslut om tilldelning tas så inser man att det kommer att bli klent med inventeringar i framtiden. Jägarkåren har fått nog. Att år efter år förutsättas arbeta hårt men inte få ut något av det i praktiken är inte ett bra exempel på samarbete mot gemensamma mål. Det blir då frågan om ett ensidigt utnyttjande av gratis arbetskraft.

I framtiden är risken stor att vi kommer att ha sämre uppfattning om våra rovviltstammar. Sämre beslutsunderlag. Sämre möjlighet att följa upp illegal jakt eller för den delen sämre möjlighet för tamdjursägare att göra riskanalyser. Om nu inte rovdjursföreningarna tar sig i kragen och går ut och investerar några tiotusen arbetsdagar per år på inventering. Men det kommer näpperligen att ske, men jag kan ju ha fel. Ett annat sätt är ju att ändra beräkningsgrunden/metoden. Att kanske inventera mindre områden och låta dem representera större för att på så vis hitta på siffror att använda. Det går säkert att klura ut någon vetenskapligt motiverad beräkningsmetod för detta. Ytterligare ett annat sätt är att minska kraven på kvalitetssäkring av observationer som görs av allmänheten. Men totalinventeringar kan man i framtiden glömma om man inte från myndigheternas sida ändrar attityden gentemot de som gör det faktiska arbetet - jägarna.

Sammanfattningsvis ser tilldelningen alltså ut såhär:

• Norra förvaltningsområdet får full rätt att besluta om skydds- och licensjakt under tre år. Här överstiger lodjursstammen miniminivån i både län och rovdjursförvaltningsområde

• Mellersta förvaltningsområdet får rätt att besluta om skydds- och licensjakt på högst 40 djur till och med 31 oktober 2012.

• Södra förvaltningsområdet får rätt att besluta om enbart skyddsjakt på högst 5 djur.
  

Naturvårdsverket anser att stammen nu uppgår till 250 familjegrupper.

Jägaren som syndabock

Då var det dags igen. Aftonbladet pekar ut jägarkåren som skyldiga när en politiker utsätts för misshandel....

MP-politikern Arne Johansson är verksam i Ånge. I går kväll slängde någon en sten genom ett fönster i hans hus, stenen träffade honom i huvudet och han fick föras till sjukhus. Tidigare har han utsatts för skadegörelse, t.ex. har billacken rispats och bultar till hjulen skruvats av. Alla dessa saker är allvarliga, speciellt om de sker till följd av Johanssons politiska engagemang. Att ge sig på politiker, oavsett vad de står för, är ett direkt hot mot demokratin!

På SRs hemsida uppger Johansson:

– Det enda jag kan komma på är att jag är motståndare till vargjakt och det har upprört en del här i Ånge. säger Arne Johansson.

En slumpvis uppsökt jägare i Ånge, uppger för Aftonbladet när han får frågan om vargjaktsmotsånd kan vara orsaken till attentatet:

– Det tror jag inte. Vargproblemen är inte så stora just här. Och jag kände själv inte till att han var emot vargjakt, så det är inte något som är allmänt känt.

Oavsett om det är åsikter om vargen som är bakgrunden till problemen eller ej så tycker jag att media borde vägt in vad Johansson har för politiska uppdrag. En enkel googling på Ånge kommuns hemsida ger vid handen att Johansson är förtroendevald i bygg- och miljönämnden. Det innebär att Johansson är med och fattar en hel del beslut som rör stora investeringar (byggen) samt miljöfrågor, vilket kan få stora konsekvenser för enskilda. Nu har jag inte orkat kolla om det finns något groll rapporterat i media kring bygg- och miljönämnden i Ånges beslut under senare tid. Men jag kan mycket väl tänka mig att ett negativt beslut därifrån kan få en psykiskt labil eller stressad person att agera irrationellt och ta ut sin ilska över någon som får representera beslutet.

Innan man hänger ut någon person eller grupp i media som skyldiga/misstänkta för ett brott så får väl för fasen media göra lite seriös research och tillämpa journalistisk källkritik. Nu har man tämligen okritiskt tagit Johanssons uppgifter om att attentatet beror på vargåsikter till sig. Det kan mycket väl röra sig om ett uteblivet, eller för den delen beviljat, bygglov, eller varför inte ett föreläggande om att installera en trekammarbrunn?

Det finns fler buskar att kika bakom innan man kan peka ut någon! Men det skall inte jag behöva lära stora mediaföretag. Det vet de själva! Om de bara stannar upp och tänker efter innan de sätter och publicerar en nyhet.

Fick hem en beställning från Landinarna igår

Igår kom ett paket från Landinarna. Det var boken Från valp till färdig fågelhund samt dvd:n Så tränar jag min valp. Varorna levererades snabbt och utan krångel. Återkommer med åsikter om dem framöver.

Vargcirkus

(Bild, svenska jägareförbundet)

För ett par dagar sedan slog Expressen på stora vargtrumman och basunerade ut att tjuvjakten på varg ökar. DN hängde på, i princip utan att reflektera över det hela ur det källkritiska perspektiv som givetvis är lämpligt i seriös journalistik. Men nu har man vänt. Nu finns två artiklar som kan läsas som dementier publicerade. Så nu är vi tillbaka på ruta 1, vetenskapligt kan man visa att tjuvjakten minskat under senare år medan det finns personer som påstår att det är fel. Jag avslutar med ett citat av vargforskaren Liberg:

Att ett 50-tal vuxna vargar ska ha försvunnit i Gävleborg och Dalarna under de senaste sex åren, som Rapp och Hansson påstår, är inget konstigt, enligt Liberg.

– Det är cirka åtta vargar per år, eller 5–10 procent av stammen i de båda länen. Det ligger klart inom ramen för vargarnas naturliga dödlighet. Vargar dör av andra orsaker än tjuvjakt, hur konstigt det än låter för vissa.

Almedalen på vintern

Det går vilt till i Almedalen på vintern!

Anschütz i klass 1!

Förra vintern råkade jag se på Wildmark i Ullareds hemsida att de hade (skulle få in?) en serie nya Anschützbössor, nu inte bara i småviltkalibrar utan även i klass 1. Detta gjorde mig nyfiken. För ett par månader sedan hade de försvunnit från hemsidan, men i något reportage från Elmia Game Fair (?) nämndes de igen.

I det senaste numret av Vapentidningen testar man nu äntligen en Anschütz 1780 i 30-06. Vapnet får överlag gott omdöme, inte minst vad gäller out of the box precisionen. Däremot har man åsikter angående exempelvis magsinspärren. Nu visar det sig dock att vapnet de fått att testa är lite av en prototyp. Innan Anschütz 1780 böjar serieproduceras och säljas så skall bland annat detta först åtgärdas.

Om jag hade varit ute efter en fabriksny studsare hade jag nog sneglat åt denna. Nu har jag i och för sig aldrig köpt ett fabriksnytt vapen utan köpt både bra och sämre begagnade vapen. Men hur gör du när du köper vapen? Klicka i frågan i kolumnen till höger och låt mig få veta...

Tjuvjakt på älg i Norrbotten

SR och Svensk Jakt rapporterar om omfattande och organiserad tjuvjakt på älg i Norrbotten.

Att väja ljuddämpare

Det där med att väja ljuddämpare är inte lätt. Det finns MÅNGA på marknaden. Det räcker med att kolla på Torsbo handels så har man 53 nya och begagnade dämpare av 8 olika fabrikat att välja på. När jag har köpt dämpare så gick jag på rekommendation första gången, sedan har ajg fortsatt med samma fabrikat då jag dels trivs med dämparen i fråga och dels gillar tillverkaren som jag vid det här laget träffat ett flertal gången. I mitt fall är det RCC i Falkenberg.

Det var därför som jag med spänning öppnade senaste numret av Vapentidningen på tåget hem i går. Där finns nämligen ett hyfsat omfattande test med 25 dämpare av sex olika fabrikat. Tilläggas bör att det (om jag förstår det rätt) bara är dämpare av nordiska fabrikat som provats. Dvs inte inte de tillverkare som har militära kontrakt och lägger högst summor på forskning och utveckling.

Inledningsvis är det bara att konstatera att ju bättre dämpning man vill ha ju större och tyngre dämpare får man ta och investera i. Testets effektivaste dämpare, en VMAK V16 väger 750 gram och bygger på pipan med 316 mm. Inget för smygjakten med andra ord, men kanske något för den som vilt ha något som bara kommer att användas från en vakkoja? Snittdämpningen vid vänster öra när 308 winchester användes var då hela 40,1 dB.

Kikar man på min senaste dämpare, en RCC T45, så står den sig (så vitt jag kan utläsa) bra i testet. Den är några hundralappar dyrare (2100 kr) än testets billigaste dämpare men dämpar ljudet betydligt bättre än dessa. Den står sig för övrigt bra i jämförelse med testets dyrare dämpare. När jag nu funderar över testet förefaller mitt val varit det rätta för mig. Å andra sidan hade det varit än bättre att läsa ett test där testvapnet hade varit i samma kaliber som det jag primärt använder.

För övrigt kan vi notera att ett flertal jakttidningar under året har haft hyfsat ingående artiklar om ljuddämpare. Givetvis med lite olika mängd testade dämpare och med lite olika perspektiv men tendensen är tydlig. Svenska Jägare har börjat inse de fördelar som finna i att använda ljuddämpare för vissa jaktformer. Mitt råd, om du går i tankar att investera i en ljuddämpare, är att läsa Vapentidningens test. Det är om inte annat allmänbildande avseende aktuellt utbud.

Rökt älghjärta

Igår hämtade jag en massa kött som precis kommit från rökeriet. Två älghjärtan, en rådjursstek och en lammstek. Fenomenalt god smörgåsmat. Mitt enda bekymmer är att det är 5,5 kg kött och att jag helst inte fryser in det....

Smygjakt i ledningsgata

Smygjakt efter rådjur på var sin sida av en ledningsgata.

Recension: Vildsnår av Natasha Illum Berg

Natasha Illum Berg, Vildsnår, översatt från danska av Ninni Holmqvist, Norstedts förlag 2011. ISBN 978-91-1-303819-3

Ett starkt psykologiskt drama. Det är vad förlaget kallar boken. Men jag tycker att det är rätt svårt med etiketter, det handlar trots allt om hur man läser en bok och vad man väljer att läsa in i den. Jag har valt att läsa in något helt annat i boken än psykologiskt drama. Men mer om det sedan.

Personerna i boken utgörs primärt av:

• Beatrice, idealist som arbetar för Afrikas väl och ve. Gift med Thomas.
• Thomas, self made man. Företagsledare, relativt nybliven jägare. Kanske snarare av ekonomisk-sociala skäl än ett grundmurat intresse?
• Daniel, professional hunter. Har lett afrikajakter för Thomas vid fyra tillfällen. Ofta inblandad i jakt på tjuvjägare.
  
• Boga, spårare. En fd tjuvjägare som jobbar för Daniel.
  

Bokens första meningar lyder:

Beatrice låg i badet när piloten ringde och berättade att Daniel McFreigh var död. Hon hade inte lyssnat på telefonsamtalet. Hon var lättad över att Thomas inte kom in i badrummet. Han stod utanför dörren och sa det med låg röst, som om det var något som hände för längesedan, en berättelse från förr i tiden som historien redan hade täckt med lager av tid så att det dämpade ljudet. Ett barn med Daniel, tänkte hon, skulle ha blivit starkt och vackert.

Man kastas in i handlingen. Och det mesta avslöjas skoningslöst på dessa få rader. Beatrice och Thomas relationsproblem, och en tydlig vink om äktenskapligt svek.

Thomas och Beatrice far ner till Afrika och bekostar transport av Daniets kropp inför begravningen. De medverkar även vid nedmonteringen av campen. Det är då de rent konkreta problemen börjar på allvar. Tidigare har problemen legat i Beatrice och Thomas relation, nu manifesteras de fysiskt, de dras till sin yttersta spets.

När Thomas skall ringa till piloten och be om upphämtning visar det sig att satellittelefonen är urladdad. Ingenstans i det nästan helt nedmonterade lägret finns en strömkälla. Det begravningsförberedda äkta paret är därmed helt plötsligt isolerade. Civilisationskritiken lyser nu igenom berättelsen med full kraft. Här läser jag in bokens kärna. Att avståndet mellan civilisation och det naturliga (eller vilda om man så vill) idag har blivit långt. Oerhört långt. Resten av boken handlar i stort sett om hur Beatrice och Thomas desperat försöker hantera detta. Och just genom att de har något gemensamt att kämpa för, eller kanske snarare emot, kan de skapa en ny relation emellan sig.

Och jakten då? Kanske vän av ordningen frågar sig. Detta är ju trots allt en jaktblogg så något borde han ju skriva om jakten. Jo självklart finns jakten där. Det finns ett antal jaktscener, med de finns med i stor utsträckning för att förtydliga distansen mellan dagens civilisation och "det vilda" eller "ursprungliga". Där Daniel fungerar som en slags tolk eller länk mellan nu och då, mellan Afrika och västerländsk civilisation.

Språket i boken är fenomenalt. I första halvan av boken är nu och då tätt sammanvävt. Man kastas, ibland mitt i en mening, mellan olika tidsskikt. I andra halvan av boken ändrar språket karaktär något. Det blir intensivare, än mer närvarande. Man börjar känna hur Afrika tär på västerlänningen. Det är nu mina tankar går till olika kolonisationskritiska böcker, kanske framför allt Joseph Conrads Heart of darkness. Jämförelsen är inte rättvis, men där finns ett liknande förhållningssätt till Afrika, civilisation, natur, ursprung och "det vilda". Kanske är det därför jag gillar Natasha Illum Bergs bok och utan att tveka rekommenderar den, varför inte som julklapp?

Boken kostar lite drygt 160 kr (Ad libris 169 kr, Bokus 168 kr, Kulturbutiken 162 kr, Lycknis 162 kr, Ord & bok 169 kr)