Under kniven

I vanliga fall brukar jag hålla i den trubbiga änden av knivar när det skall karvas. Men inte idag. Idag fick jag ligga på en brits när läkaren tog bort ett par födelsemärken. Tror inte att det är några problem, men jag är prickig som en hyena och tillhör definitivt riksgruppen för malign melanom. Därför plockades det bort ett par fläckar för provtagning.

Det skall börjas i tid

Det är inte lätt att veva in draget när man är 2,5 år, men det är kul att vara med!

Min adventskalender!

I morgon är det första december. Då skall det öppnas luckor! Det ordnar jag genom att skapa en alldeles egen almanacka med små filmer. En ny för varje dag. Oftast länkade från du-tuben, men även från andra källor. Det kommer inte att vara några konstigheter, bara en ny film varje dag ända fram till julafton!

Vildren...

En illustration av vildrensjakt för 11.000 år sedan som Måns Sjöberg gjorde till en bok vi skrev i hop. Tyvärr har vi ännu inte hittat något förlag som vill ge ut den....

För något år sedan var jag på en DNA-konferens där det bland annat visades att de norska vildrenspopulationerna var relativt obesläktade, men att ett par av dem hade väldigt höga genetiska inslag av tamren.

Idag rapporterar Svensk jakt om att den finska skogsrenen, som är en av europas vildrenspopulationer är hårt trängd. Jakt och Jägare har tidigare rapporterat om detta men inte haft samma tillspetsade förvaltningsvinkel på problematiken.

Orsaken till skogsrenens nedgång är det höga rovdjurstrycket. Det intressanta i detta sammanhang är att två bevarande värda arter ställs mot varandra. Två arter som var för sig är internationellt mångtaliga och knappast hotade men på lokal nivå tämligen hotade. Så vitt jag kan förstå är vargarna i de aktuella områdena genetiskt sett av den ryska typen medan vildrenarna är en egen genetiskt unik population. I den internationella rödlistningen kan man läsa:

Forest Reindeer remain very rare in Finland (about 1,200 in the eastern subpopulation and 1,000 individuals in the western subpopulation).

The Finnish population trend is difficult to determine, as the population in eastern Finland has expanded rapidly from c. 40 reintroduced individuals in 1980 to c.1,200 today, whereas the western subpopulation has declined from c.1,800 to c.1,000 during 2001-2006 (although in the last few years prior to 2001 it had been increasing) (H. Henttonen pers. comm. 2006, Ruusila and Kojola in press).

Det är eventuellt inte bara rovdjurstrycket som är hela problemet, i Jakt och Jägare kan man läsa:

Av Europas totalt 9 000 skogsvildrenar har drygt 2 000 bedömts leva på två områden i mellersta Finland. Men vildrensbestånden är sedan flera år kraftigt vikande.
Bedömningen är att det är frågan om en kombination av orsaker, framför allt fler rovdjur, men eventuellt också tjuvjakt (som är ett betydande problem på den ryska sidan) och förändringar i landskapet på grund av skogsbruket.

Högt rovdjurstryck
I den ena av Finlands vildrenspopulationer sammanfaller den ökade kalvdödligheten tydligt med vargstammens tillväxt. På senare år har emellertid vargstammen i samma område minskat kraftigt, medan den höga kalvdödligheten består. Mycket talar för att björn och lo numera har en större effekt på renpopulationen.

Det må vara hur det vill med de finska skogsrenarna, jag följer hur som helst utvecklingen med stort intresse. Det kommer att visa om somliga djur är mer lika än andra.

Att veta att vargen (kanske) kommer

En artikel i GP igår tar upp något viktigt. Oron som folk känner när de bor i ett område som fortfarande inte har varg men som av myndigheterna pekats ut som lämpligt för varg. GP:

Flera lantbrukare i området har pratat om att sluta om vargarna planteras ut i området.

– Jag tror risken för det är väldigt stor. Det är både äldre och yngre lantbrukare som sagt att de lägger av. Det är liksom ingen idé. Själv har jag inte tagit något beslut om det, men vi skulle få ett väldigt tråkigt, igenvuxet, landskap.

Även demokratiaspekten tas upp. Eller ja, den lokala demokratiaspekten, att lokalbefolkningen och lokala politiker inte har något att säga till om utan ställs inför fullbordat faktum (myndighetsbeslut). Detta är något som jag skrivit om tidigare, att rovdjurspolitiken rimmar illa med andra internationella åtaganden t.ex. Den europeiska landskapskonventionen. Men vad har rovdjurspolitik med landskap att göra, jo jag kan låna in några rader från GP igen:

Han arbetar själv halvtid på länsstyrelsen för att se över gårdsstöd från EU.

– Nästan varje dag får jag frågor från oroliga lantbrukare. Många tycker det skulle vara synd och skam om betesmarkerna växer igen på grund av ett ökat antal rovdjur. Betande djur krävs också för att skydda utrotningshotade växter.

Lästips: mitt blogginlägg Rovdjur, landskap, demokrati och biologisk mångfald.

I betraktarens öga

Jag har sett det ett par gånger på såväl mina som andras barn. Jag har även hört om det. Att barnet ofta närmar sig ett dött djur via ögat. Kanske för att det kallas själens spegel. Men om inte själen/livet finns där då?

Mårdens skinn är mjukt

Tycker mitt trötta utebarn som alldeles strax skall gå till sängs.

Palmmården och dess produkter

Indisk palmmård som matas med arabica- och robustabönor, vad blir det?

Världens dyraste kaffe! 50 £ per kopp enligt BBC 2008.

Man sorterar nämligen ut bönorna ur djurens spillning efteråt och rostar dem. Produkten säljs sedan för sisådär 6.000 kr/kr.

Tipstack till min kära hustru.

Multimedia message

Storm i natt. Fortfarande ingen strom. Flera trad nere i farhagen men inget over staketet.

Utebarn på landet

Att kunna öppna dörren och rusa rakt ut. Att inte behöva oroa sig för bilar och annat när ungarna vill ut och springa av sig allt spring de har i benen. Det är en av fördelarna med att på på en gård på landet.

Kôrv!

Härom dagen gjorde jag en massa korv. Jag tog:
-2 kg Fet finmalen lammfärs (funkar givetvis med vilt åxå men då behövs späck som komplement)
-0,5 kg tärnat rökt sidfläsk
-1 finhackad stekt gullök
-Ett par cl gin
-1 dl olivolja
-1,5 dl potatismjöl
-2 msk salt
-2-4 msk svartpeppar, grovmalen
-6 dl vatten


Ingredienserna blandades i degblandaren i 10 minuter. Därefter stoppades de i svinfjälster. Korvarna lagades därefter i 70 gradigt vattenbad tills de var genomvarma. Därefter sköljdes de av i kallt vatten och paketerades. En bunt stektes till middag och åts med potatis, riven morot och den nyligen tillagade julsenapen. Mums!


Några dagar senare beställde jag ovanstående böcker från AdLibris. Franzéns är bra, den andra kan man skippa.

Multimedia message

Idag kom vedspisen till anvandning!

Multimedia message

En kompis i morkret!

Multimedia message

Heter det off grid eller stromavbrott?

Utebarn på is

Vi har inte långt till vår närmaste ishall. Men ännu har vi inte besökt den. Istället har vi försökt ta oss till sjöarna i trakten så fort isen varit tillräckligt tjock. Det är där vi lär våra barn att ta sig fram på skridskor.

Rovdjurspolitiken är ofinansierad

Jag har rätt mycket med länsstyrelserna att göra. Över lag märker man att de får allt mer att göra samtidigt som de flesta avdelningar lever under åtstramning. Förutom de som arbetar med EU-s miljöstöd. Där anställs det ständigt ny personal för att följa upp och kontrollera. Men när det genomförs reformer eller direktiv ändras och blir mer resurskrävande ställs inte dessa resurser till länsstyrelsernas förfogande. Den nya rovdjurspolitiken är en sådan reform, och jag tycker att det är bra att det demonstreras att det finns problem. Jag kan föreställa mig att den nya älgförvaltningen kommer att bli nästa ofinansierade sorgebarn. Eller förresten, det kompenserar man väl genom höjda fällavgifter kan jag tänka mig....

Avsnoppning

Idag fick SNFs ordförande sig en rejäl avsnoppning i GP. Han skrev en insändare som kommenterade att GP hade en raljant kommentar kring SNFs felaktiga rapportering kring miljögifter i fisk härom dagen. GP svarade följande:

Naturskyddsföreningen har inte bara räknat grovt fel utan också använt tvivelaktiga gränsvärden. Att Mikael Karlsson försöker blanda bort korten blir bara ytterligare ett bidrag till att utholka förtroendet för Naturskyddsföreningen.

När man är en så stor organisation med så grundmurat förtroende som Naturskyddsföreningen är det extra viktigt att man är synnerligen noga med att vara transparent i sin rapportering. Dvs att man redovisar fakta på ett sätt som är kontrollerbart och vetenskapligt vederhäftigt. SNF under Mikael Karlsson har glidit allt längre från detta och blivit allt mer av en rubrikjagande plakatorganisation. Det skulle inte förvåna mig om glappet mellan medlemmarnas intresse och vad/hur SNF agerar just nu håller på att bli mycket stort!

Fiskrensning med utebarn

Gälar istället för lungor. Simblåsa. Fiskar är konstiga djur tycker lillkillen.

Glöm vapenlicenserna vid dom för grov rattfylla!

Tre prejudicerande domar har fattats i högsta förvaltningsdomstolen. Dessa innebär att det nu är fastslaget att man om man blir dömd för grov rattfylla kan glömma sina vapenlicenser. Ett bra klargörande tycker jag! Visst är det ok att ta sig ett gäng stänkare, men kör för fasen inte efteråt!

Grov rattfylla innebär i de flesta fall 1,0 promille alkohol i blodet, det kan dock vara lägre om man bedöms vara allvarligt påverkad.

Vad får media rapportera om?

Jag återkommer med jämna mellanrum till:

1. medias väldigt grunda nyhetsanalyser, man följer inte upp och fördjupar det man rapporterar om speciellt ofta.
2. perspektiven är slätstrukna, eller snarare enahanda. Media springer i stort sett åt ett och samma håll utan att ställa kritiska följdfrågor.
3. det allt snabbare nyhetsflödet innebär att nyheterna inte granskas lika noga som tidigare och att journalistiken blir slarvigare än förr, därtill glöms nyheterna bort fortare.
   

Utifrån denna blir det storm i de sociala medierna och en massa stackare blir hotade trots att de antingen är drabbade eller gör något som är lagligt och beslutat av våra myndigheter. Svallvågorna i spåren av vandrande vargar, vargattacker på tamdjur samt skyddsjakt är tydliga exempel på detta. Men när ser man de djuplodande konsekvensanalytiska reportagen?

Man kan fråga sig om det finns en agenda. Om media väljer vad den skall fokusera på, likt oss jägare när vi släpper stövaren efter räv. Men vad är fredat? På dagens eko är, av någon anledning, den svenska skogsindustrin fredad. Den får inte kritiseras. Härom dagen hade Johannes Ekman en krönika förberedd till ekot. Den handlade om skogsindustrin och miljömålsarbete. Men den fick inte sändas. Däremot har den gamle nu mera pensionerade medieräven Lars Gustafsson lagt upp den i sin blogg. Men vilka andra nyheter och analyser censureras?

Frågan är berättigad inte minst som stora journalistpriset delades ut igår. Vilka berättelser tappas bort eller censureras. Nu vet vi att sveriges radios ekoredaktion censurerade en inte allt för hård krönika om skogsbolagens framfart, trots detta rodde SR hem tre av fyra priser vid årets utdelning av stora journalistpriset. Hur uppför sig då övriga aktörer. Och inte minst, hur uppför sig sveriges gigant på internetnyheter, Aftonbladet?

Vapenbytarfunderingar kring CZ 455

Jag har sedan fem år en Anschütz 1415-1416 i kaliber 22LR som jag använder för övning och lite jakt, då främst kråkfågel och avlivning av fällfångade djur. Det är ett trevligt litet och smidigt vapen toppat med en Zeiss 3-9x40. Problemet (eller ja, problem och problem) är att jag fått en släng av vapenbytarsjukan. Jag har nämligen fått upp ögonen för:


CZ 455 thumbhole varmint. Men varför då undrar väl säkert vän av ordningen. Varför börjar han fundera på att byta ut sin bössa, tillverkad av den främsta småviltvapen tillverkaren i världen?

Jo svaret är att CZ 455 har pipbytesmöjligheter vilket innebär att jag får en större bredd i min vapengarderob med detta vapen inräknat. Jag tänker på följande vis kring de olika pipor som finns tillgängliga:
22LR: bra övningsmöjligheter, men när avstånden överstiger 50 m börjar kulan sjunka på ett sätt som gör att man måste börja kompensera. Utåt 100 m är det inget vapen jag är villig att använda över huvud taget. Detta gör användningsområdet lite begränsat utan att jag skaffar en avståndsmätare. Helt sanslöst utbud på kulor till lågt styckpris även om man skulle köpa den dyraste jaktammunitionen. Kulorna kostar sisådär 0,5-1,5 kr/st.
17HMR: snabb och lätt kula, verkar outstanding på kråkfågel ut till ungefär 100 m. Hyfsat rak kulbana på detta avstånd. En mycket potentiell kaliber för eventuell framtida vinterjakt på ripa. Kulorna kostar från 3 kr/st.
22WMR: en lite tyngre kula som klarar kraven för klass 3 motiverar denna pipa. Klass 3 innefattar som bekant räv, hare och gäss. Kulorna kostar från 3 kr/st.

Kulorna är avsevärt mycket dyrare än 22LR vilket gör att mängdträning skulle ske vår/sommar med 22LR. Mängdträning avser i mitt fall när jag ser tillbaka i min skyttelogg sisådär 1500-2000 skott per år med småviltstudsare. Så behovet av en 22LR är rätt tydligt för detta ändamål. Helst skulle jag sett att jag kunde skaffa en övningslicens för ett 22LR vapen, ett vapen som inte belastade min vapengarderob, och att jag för den femte platsen i garderoben hade ett friare val i vapenklass 4 och 3. Men CZ 455 med pipbytessystem ger ju en tämligen stor bredd och möjlighet att hitta rätt kaliber till den jakt som är akuell. En fördel är att bössan är densamma så man är inkörd på hur den ligger mot axeln samt hur omladdning och trycke fungerar.

Min nuvarande Anschütz är lätt och smidig. På gränsen till "viftig". På frihand har jag lite svårt att hålla den tillräckligt stilla för att våga skjuta nötskrikor på 50 m håll. Med stöd är det inget problem. Med ett något tyngre vapen och lite snabbare kulor skulle frihandsproblemet på 50 m elimineras. CZ 455 thumbhole varmint är genom att den har betydligt mycket tjockare pipor än mitt nuvarande gevär en högre vikt vilket ger större stabilitet.

Men går det att motivera ekonomiskt? Mja, det är en lite trixigare fråga. Kanske en ren samvetsfråga. Men pratar vi rena pengar så har jag möjlighet att köpa ett paket med en CZ 455 thumbhole varmint och pipor i kalibrarna 17HMR, 22LR samt 22WMR för strax under 8.000 kr. Jag behåller Zeissen som sitter på min Anschütz men är tvungen att byta in själva geväret. Så beroende på vad jag får ut för min nuvarande bössa så kommer jag i bästa fall ner ett par tre tusenlappar i pris. Till saken hör att jag nu får mitt lönepåslag (1200 kr/mån) från april och frammåt retroaktivt och snart kommer skatteåterbäringen (vi har näringsfastighet därför kommer den i december). Å andra sidan är det kanske dags att byta hustruns bil snart. Taket behöver nya pannor. Badrummet behöver en professionell översyn och nya våtrumstapeter.

Så frågan är, hur skall jag göra? Hur hade ni gjort?

När fisken landas

Att vara med när maten fångas är alltid bra. För fisk är ju något mer än ljusbrun panering med något vitt inuti.

Vattenglädje

Alla som har barn vet hur roligt barnen tycker det är med vatten. Till och med det isande kalla vattnet i en fjällälv lockar min då 2,5 årige son till lek.

Vargforskning och Valerius Geist

Professor emeritus Valerius Geist är en intressant person. Utvandrad ryss som doktorerade i zoologi på University of British Columbia. Post-doc gjorde han i tyskland under 1960-talets slutskede. Då jobbade han med/under den etologiske legenden Konrad Lorenz. Etologi är som ni givetvis vet läran om djurs beteende, och Lorenz är den mest beryktade etologen som gått på denna jord.

Geist forskning handlade först om jakthägn, senare har han blivit allt mer skeptisk mot dessa då han anser att de devalverar djurens värde. Annan forskning har handlat om klövvilt i nordamerika, bergsfår, hjortar, älgar - han har forskat och gett ut böcker om dem alla. Han är tveklöst en stor auktoritet på såväl djur, dess beteende som inte minst relationen djur-människa eller ekosyste-samhälle. Detta har lett honom in på frågor kring vargen.

Det är hans vargforskning som gjort honom känd i Sverige. Det finns flera svenska hemsidor som tar upp hans forskning och framför allt hans idéer kring hur vargen under vissa omständigheter tvingas justera sitt beteende och infoga människan som potentiella bytesdjur, jag lånar vargfaktas svenska översättning av texten:

1. I reviret börjar det bli ont om bytesdjur. Dels genom vargens jakt men också genom att hjortdjur, räv, harar och fåglar helt enkelt lämnar området. Tecken på detta kan vara att hjort och rådjur plötsligt börjar upphålla sig väldigt nära ladugårdar och lantlig bebyggelse, dag- som nattetid. För den gröne vandraren blir det uppenbart hur tyst det plötsligt har blivit i skogen.
2. Matsökande vargar börjar närma sig bebyggelsen nattetid. Deras närvaro påannonseras ofta av plötsligt och ihållande nattskällande bland gårdarnas hundar. ”Skälldueller” börjar bli vanligare nattetid. Dagtid börjar det höras ylanden från vargflocken.
3. Vargarna dyker upp dagtid och börjar på avstånd observera människorna i deras dagliga sysslor. Vargar lär sig främst genom att observera allt omkring sig mycket noggrant. Efter en tid börjar de komma närmare bebyggelsen även dagtid.
4. Nu börjar mindre tamdjur attackeras, både nattetid och i dagsljus och vargarna blir allt djärvare. De börjar nu jaga hundar. Ibland ända upp på verandan. Folk som promenerar med sin hund får nu för första gången försvara hunden mot en eller flera aggressiva vargar. Dessa är dock fortfarande rädda för människor och många hundar sparas bara genom denna kvarvarande respekt. Men vargarna börja etablera sitt territorium.
5. I det här stadiet börjar vargarna utforska större tamdjur som hästar och kor. Det leder till många avslitna svansar, bitna lår och ljuver samt ansiktsskador. De första allvarligt skadade korna hittas. Här är det skador på ljuver, ljumskar och könsorgan som gäller. Att boskapen håller sig intill gårdarna hjälper inte längre. Vargar börjar nu också förfölja och omringa ryttare. De börjar titta in på gårdarna och till och med spana in genom fönstren på husen.
6. Vargarna börjar nu också gå mot människor för att sedan stanna och iaktta dem. Ibland i flera minuter. De börjar nu övergå från etableringsstadiet till att faktiskt betrakta människor som bytesdjur. Det som nu kan verka som ren lekfullhet – närgånget beteende, nafsanden i byxor och jackor – är nu förstadiet till fullskaliga attacker. Än så länge drar de sig tillbaka när människor gör utfall tillbaka eller ryter. Mot jägare eller lokala slaktare kan de hotfullt ställa sig att bevaka de ”bytesdjur” människorna ska börja jobba med. De ylar och skäller, ibland på bara några stegs avstånd.
7. Nu attackerar vargarna människor. De första attackerna är klumpiga för vargarna vet ännu inte riktigt hur de ska gå tillväga, och många av de attackerade hinner sätta sig i säkerhet eller slå tillbaka. I det här läget bör alltså en frisk och stark man kunna övermanna, eller rent av kväva, en varg. Men om vargflocken blandar sig i finns inget försvar. Inte ens för två beväpnade män. Vargar som jagar i flock är så starka ihop att de till och med kan ta en Grizzlybjörn. Det har maginnehållet i kanadensiska vargar visat.

Originaltexten, med referenser, heter "When do wolfs become dangerous to humans?". Den är läsvärd för den tar även upp under vilka situationer vargar INTE blir farliga.

Övrigt: 2004 tilldelades Geist The Rocky Mountain Elk Foundations utmärkelse Olaus J. Murie award för sin forskning om älgar.

Slutligen vill jag tipsa om en podcast som gjordes av The Sceptic (en skeptiker site), där intervjuas Geist med anledning av Kenton Carnegies dödsfall.
Skeptic » Podcasts » MonsterTalk » Episode Notes for Bad Wolf

Polisens vapenhantering

I dagarna har det varit en del skriverier om Polisens vapenhantering. Då menar jag inte när polisen viftar med vapen utan hur de hanterar beslagtagna vapen..... Det rapporteras nämligen att det åter igen skickats laddade vapen till SKL i Linköping. Tydligen är det rutinerna som brister. Man kanske får göra som i resten av dagens samhälle när något inte fungerar. Skriva ett policydokument som ingen sedan läser men som finns och man kan hänvisa till, inte minst när någon gjort fel. Då dänger man dokumentet i skallen på vederbörande och ställer denne till svars för att inte följa rutinerna. Som i skolan. Där läggs nu mer lärarinsatser på att skriva individuella studieplaner vilka skall följas upp och dokumenteras skriftligen. Fick precis hem en sådan 5-sidig dokumentation som gäller min 7-åriga dotter som nu gått i skolan i precis en halv (!) termin.

Kanske är det samma dokumenthysteri som drabbat flera av våra licensmyndigheter. Inget annat kan förklara att det råder handläggningstider på upp till ett kvartal på några polismyndigheter. I min trakt är det inte riktigt lika illa, polismyndigheten i Borås ligger enligt uppgift från en handlare jag pratade med härom dagen på sisådär 5-6 veckor. Saken har uppmärksammats i riksdagen i form av en motion.

Nåja. Det som slår mig är givetvis hur svårt det är att kolla magget och kammaren på de vapen som beslagtas. Gärna varje gång de hanteras, bara för att vara på den säkra sidan. Det får mig att tänka tillbaka och inse att vi i jaktlaget haft ett vådaskott de senaste 10 åren. Det var ett skott som gick av i marken när en jägare klättrade upp i tornet. Vapnet, en nyligen inköpt begagnad Varberger, hade ett extremt lätt (0,5 kg) trycke. Vapnet lämnades givetvis in och justerades upp och är nu så hårt att det påverkar skyttens prestanda något. Men han är av den sort som hellre avstår ett skott än tar minsta risk så jag är inte oroad för att det skulle gå fel. Dyker rätt läge upp så sitter kulan där den skall.

Utebarn och öring

Öringen är vacker tycker mina utebarn. Dessutom god, det var en av de första fiskar som de faktiskt accepterade. Tidigare har fisk åkt ut lika fort som den kommit in. Men nyfångad öring fick godkänt.

Tunga lästips

För den som inte backar för lite tyngre vetenskapliga texter om vilt så såg jag just att Wildlife Biology ligger ute med artiklar i fulltext på sin hemsida. Eller i alla fall så finns artiklarna från 1995-2008 tillgängliga. De nyare är finns också att ladda ner men är dyrare. Så kika in på hemsidan och botanisera lite bland artiklarna vet jag. Det enda jag saknar (det kanske finns men jag har inte hittat det) är en sökmotor inom sidan så att man snabbt hittar artiklar om specifika djurslag eller teman.

Mitt förtroende för SNF är i botten

För ungefär 10 år sedan gick jag ur SNF. Jag tröttnade på att man fokuserade på allt som var negativt. Var fanns glädjen över den fantastiska natur vi faktiskt har? Min besvikelse över SNF har ökat kraftigt under senare år, framför allt genom SNFs ordförande Mikael Karlssons beteende i media i samband med vargnyheter. Han uppvisar en stor arrogans mot de som bor med varg inpå knuten och vägrar att se människan som en aktiv och deltagande del i de ekosystem vi faktiskt sitter med i vår miljö. Att skriva bort människan ur naturen/miljön är en dröm, eller en ren strutsmentalitet. Det är en slagordspolitik som rimmar illa med seriöst engagemang.



Nu har i vart fall SNF gjort bort sig ordentligt. Man har gått ut på bred front och varnat för gifthalter i fisk. Men när siffrorna granskades visade det sig röra sig om felräkningar. Det rörde sig inte om halter fyra gånger över rådande gränsvärde utan en bra bit under! I andra fall har man utan att redovisa att forskningsläget är oklart och att inga gränsvärden finns eller att man inte vet vilka halter som är skadliga påstått att halterna bromerade flammskyddsmedel är farligt höga i fisk.

Jag tycker att detta tydligt visar att SNF i allt högre grad slutat vara en intresseorganisation för naturen i dess olika former till att bli en lobbymaskin där målet helgar medlen. Där sanning är något relativt som kan böjas tills det lyder det budskap man för tillfället är intresserad av att pumpa ut.

Det är aldrig fel att syna lobbyorganisationers påståenden i sömmarna, detta oavsett om man själv tycker som dem eller ej. Det är en fråga om källkritik! Och det är något som media blivit allt sämre på, trots att verktygen i många fall finns tillgängliga. Men det media inte klarar sköter i vissa fall amatörer, vilket utdelningen av Sveriges Radios journalistpris Medieormen visar. Den gick till forumet flashback och deras kartläggning av Terje Hellesös bilder. På sått och vis är det ett underkännande av den professionella journalistkårens nuvarande arbetssätt (eller arbetsförhållanden).

Världens äldsta Älgfluga?

Min 5-åriga son ritade en tårta till älgflugans 1 års kalas!
Ögongodis minsann!

Skall det va kalas så skall det va kalas sa kärringen och stekte andra sillen också!

Så känns det nästan idag. För idag blir Älgflugan ett år.

Ett helt år har gått sedan min bloggabstinens fick mig att dra igång en jaktblogg efter ett halvårs blogguppehåll. Tidigare har jag bloggat om lite andra saker (i någon mån gör jag fortfarande det). Nu har jag i och för sig en systerblogg till denna också. En blogg som görs med sporadiskt och som främst är fokuserad på lamm.

Men varför bloggar jag då? Jo jag gillar att skriva och har gjort det sedan mellanstadiet då jag äntligen fick läsandet att lossa. Jag var nämligen lite sen med att knäcka läskoden, men det får man väl säga att jag tagit igen med råge vid det här laget.... Skrivandet finns i släkten. Där finns en bunt journalister, inte minst min farmor som när hon säckade ihop av en stroke för lite drygt 20 år sedan hade en halvfärdig text i skrivmaskinen. En drös skrivande akademiker finns där också. Bloggandet är ett sätt att skriva om något man tycker om utan att behöva vara riktigt så djuplodande och strikt som man behöver vara om man skriver för tidningar eller för forskarvärlden. Därmed inte sagt att ett och annat inlägg här på bloggen varit rätt ambitiöst.

Bloggen får i nuläget betraktas som hyfsat etablerad. Den har hittills haft närmare 44.000 besökare. Vilket får betraktas som ett godkänt första år för en blogg av detta slag. En stor del av trafiken slussas till bloggen genom att min kompis Lars har lagt in mig i flödet på sin synnerligen välbesökta blogg Cornucopia? Något jag givetvis tackar honom för. Andra saker som drar betydande trafik är dels ett inlägg om en enhornad råbock som jag för skojs skull jämförde med en enhörning, sedan drar ett inlägg om Herman Göring och hanses jaktslott Carinhall en hel del trafik också. Att intresset är så djävla stort för gamla nazister.... Ett tredje populärt inlägg handlar om EUs regler kring animala biprodukter, alltså politik och EU-kritik.

Att bloggen är etablerad märks också genom att det är väldigt lätt att få hem nyutkomna böcker att recensera. Jag har inte lyckats lika väl att få hem prover på jaktkläder, men det kanske ordnar sig framöver. Får ta tag i det inför nästa sommar när höstens jaktkläder börjar lanseras.... Däremot genererade företagslänkarna jag hade i spalten till höger så lite trafik att de var meningslösa att ha var. Så det är ett tips till er andra som har reklam - följ upp den och se om det är relevant att över huvud taget ha kvar den. Det krävs nog avsevärt mycket mer trafik än de flesta jaktbloggar skapar för att det skall vara relevant.

Som ni säkert har märkt blir det lite teman på inläggen ibland. I vintras var det många inlägg kring varg och vargjakten, sedan blev det en hel del om att Sverige vek ner sig för EU. Just nu kör jag ett tema med inlägg om mina utebarn. Jag tänkte försöka få till lite fler inlägg om hantverk och vad man kan göra rent praktiskt med delarna av djur man fällt. Det verkar som om tidigare inlägg om detta varit uppskattade, t.ex. de om hur man ekgarvar rådjursskinn.

En viktig fråga gäller vad ni som läser bloggen vill ha. Är mixen av inlägg bra som den är? Är det för mycket/lite av något? Mer/mindre jaktpolitik? Mer/mindre jaktberättelser? I någon mån kan ni ju faktiskt påverka mig genom att ge mig respons! Så det tycker jag gott ni kan göra!

Men nu får vi se hur jag firar bloggens ettårsdag IRL! Antagligen tar jag det bara lugnt och försöker vänta ut min halsfluss....

Tema skinn

Nästa nr av Hemslöjd har tema skinn och finns att köpa i nästa vecka (vilket jag kommer att göra). Lånar redaktionens egen text:

Utslitna läderskor borde egentligen lämnas in som miljöfarligt avfall. Så mycket kemikalier används vid produktionen. Men det finns alternativa metoder. Nya numret av Hemslöjd har tema Skinn. Här träffar du dem som garvar björnskinn, fårfällar, pälsvantar och läderväskor utan att skada miljön. Läs vad de tänker om djuren och fråga dig själv, vad vet du om skinn egentligen?

Det går inte att slöjda med skinn utan att levande varelser måste dö. Finns det ett sätt att behandla djuren som ger oss moralisk rätt att utnyttja dem? Och vad är det som gör päls så provocerande när läder och mocka inte brukar anses särskilt kontroversiellt? Ordföranden för Djurens Rätt, Camilla Björkbom, ger sin syn på saken i en artikel av Erik Wiklund.

Christel Edin bor själv på en ö i Roslagen tillsammans med sin hund, hästar och får. Livet i Skärgården kräver uppfinningsrikedom. Christel Edin förenar ridning, bed & breakfast och skinnsömnad med konsten att återbruka och tillvarata. I tonåren stötte hon för första gången på traditionella fårskinnsfällar. Och drabbades. Nu gör hon liknande själv.

Vi träffar också Linda Maasing som har sytt en handske av barkgarvat laxskinn, mjölbetad kanin och sämskat rådjur, och Märta Mattson som provocerar med sina skira smycken. Följ med Hemslöjd till Jokkmokk, Jämtland och en källare på Södermalm och du kommer få veta en hel del om materialet som finns omkring oss dagligen men som få vet särskilt mycket om.

Trevlig läsning!

önskar Redaktionen

Senap: uppdaterat

Nu har jag gjort senap, receptet avslojas senare.

Nu är det senare:

En påse (26 g) av vardera bruna och gula senapsfrön sjuds i 1 dl vatten. Därefter mixas fröna tills det blir en gul smet. I den tillsätts 1 tsk salt, en skvätt vinäger (jag tog balsamvinäger), ett par pepparkorn, 1 dl olja (jag tog olivolja). Mixas tills den hänger ihop. Hälls över i en burk som sätts i kylen. Borde ha mognat lagom till julbordet....

Zombier: Först Hornady nu Gerber

För ett tag sedan lanserade Hornady sin zombie-max ammo, vilket jag skrivit om tidigare. Nu har Gerber skapat ett Apocalypse kit för endast $349:

Apocalypse Kit

This is a PRE-ORDER that will ship on December 5th, 2011.

What if it happens? What if our worst fears are realized? If the Dead walk, the continuation of the human race will become a daily struggle. Are you prepared to protect and defend your family and friends? Your best chance lies in the Gerber Apocalypse Survival Kit.

Enclosed in a super durable canvas carrying case with reinforced stitching, the kit is compact and packable. To beat the uprising we must work together. We must arm ourselves and organize.

*This is also a great way to transport your tools post-apocalypse.

There are only 200 Apocalypse Kits available so get yours and be prepared!

Utebarn - hässja hö

Vi bor som sagt på en gård. Vi har djur som kräver vinterfoder och eftersom vi försöker vara självförsörjande tar vi in eget hö. Om väderprognosen är gynnsam hässjar vi höet. Ibland bara på vår egen mark och ibland blir det storhässjning hos någon granne. Oavsett hur vi gör så är barnen givetvis med och hjälper till, eller kanske bara leker bland hässjorna som växer fram som slöa gröna urtidsdjur.

3 nyanser av naturromantik

Jag sitter med tre filmer framför mig. Alla är amerikanska. Alla har det gemensamt att de på ett eller annat sätt skildrar naturromantik. Två är mycket sevärda och en kan man slänga i soptunnan omedelbart. Men som Brasse säger: Vilken skall bort?



Mästaren Werner Herzogs semidokuemntära Grizzly Man utgörs dels av en del nyfilmat material men framför allt en stor mängd filmsnuttar som Timothy Treadwell tagit under sina mer eller mindre bizarra försök att närma sig naturen och kommunicera med grizzlybjörnar. En björnarnas förkämpe. Något som går bra så länge det finns gott om mat, men när hösten kommer och björnarna börjar bygga fett på allvar inför vintern blir det riktigt farligt. Treadwell får sätta livet till. En psykologisk studie av en person vars naturintresse hamnat rejält fel:

"I will die for these animals"

Filmen rekommenderas varmt! Den är oerhört sevärd!



Sean Penn gör riktigt bra insatser som regisör emellanåt. Into the Wild är en sådan. Det är en filmatisering och dramatisering av Christopher McCandless liv. Född med silversked i munnen väljer han att ge sig ut i världen. Han klipper sina kort, bränner sina pengar och liftar runt i USA med siktet allt mer fast ställt på Alaska. Han möter olika delar av USA innan han på allvar tar sig ut i vildmarken. Beväpnad med en 22-a. En naturromantiker som bosätter sig i en övergiven buss/jaktstuga mitt ute i vildmarken. Som lyckas fälla en älg men som genom ren och skär okunskap lyckar få allt kött att härskna. En nedåtgående spiral som slutar i det oundvikliga. Filmen är också den grymt sevärd. Den visar en annan aspekt av naturromantik än Grizzly Man, men innehåller liknande budskap. Naturen är inte att leka med, naturen kräver respekt och kunskap.




Den Siste Pälsjägaren, en film av och med en pälsjägare. Jag vet inte varifrån pengarna till denna film kommer men den var grymt disneyfierad. Filmen följer trappern Norman Winther och hans fru May Loo under ett års tid. De levererar bortåt 1000 skinn under denna tid, men varför ser man aldrig att de jobbar med skinnen? Nej istället är det en slags fjompdramatisering av mannen i vildmarken med förtecken av Jack London. Givetvis går ett hundspann genom isen. Givetvis super Norman till i staden trots att hans fru vett honom att inte göra det. Jag har bara en sak att säga om denna tillrättalagda disney-inspirerade kalkon till semidokumentär: undvik den, den är inte värd 1 timme och 40 minuter av någons liv....

Bära utebarn

Små utebarn får man oftast bära. Jag har provat flera olika bärsystem och kommit fram till att bärsjal är det utan tvekan absolut bästa. Spädbarn och små barn bär man då helst på magen. De får till och med plats under en jacka. En fördel är att man kan, som jag på bilden, prata med barnet och titta på saker tillsammans med det. Lite större barn tar man på ryggen. Bärsjalen sitter och avlastar, om den är rätt knuten, betydligt bättre än något annat bärsystem. Barn burna på ryggen kan man gott ha om man är ute och jagar, åtminstone om barnet accepterar att ha på sig kåpor. Sjalbarn är ett forum för den som vill lära sig mer om bärsjalar.

Pulkaåkning i fårhagen

Fåren trampar ner snön. Det blir bra glid för utebarnens pulkor.

Utebarn med grävling

Grävlingen är ett spännande djur som många vuxna blott sett som kadaver i vägrenen. Mina barn har sett många, varje gång är de lika fascinerade över den svarta ansiktsmasken och - om det är en ung grävling med sommarpäls - den mjuka pälsen. Vi har sparat klorna från ett par grävlingar och gjort ett "indianhalsband" till dottern. Andra saker vi gjort är lädersmorning. Sedan ligger ett par skinn i frysen i väntan på att de skall beredas. Ungdjuren blir nog golvskinn inne på kalla golv i vår torpstuga medan de andra skall bli en väska.

Multimedia message

Mitt ex av brusewitz jakthistoria ar dedikerat!

Utebarn i skogen

Ibland kan man behöva ta igen sig på en sten. Speciellt om man gått långt i skogen.

Multimedia message

Dags att kopa en radjurstroffe? eller ar det rudolf? passar till jul!

Utebarn på en älv

Barn skall vara ute och lära sig om naturen och inte minst sin egen kropp och vad den klarar av! Och att sitta stilla i en kanadensare när man är 2,5 år är kanske inte det lättaste men lillkillen klarar i alla fall någon timme om han får lite russin att knapara på.

Hjälp mig att fundera...

...på varför vilda djur ges namn. Nu senast Kynna. Sedan gammalt har vi noshörningsungen Nelson och isbjörnsungen Knut (iofs i djurpark), i vild tillvaro har vi vargtiken Ylva för sisådär 20 år sedan. I Tyskland fick den invandrade brunbjörnen för några år sedan namnet Bruno (inte Brüno), han blev oerhört populär men sköts genom skyddsjakt då han tog allt för mycket tamdjur.

Extra konstigt blir det när man ser Aftonbladets rubrik den 12 augusti 2000:

Äntligen får
Nelson frid

Artikeln inleds med orden:

Hela Sveriges befolkning följde hans dödskamp. Nu får han äntligen frid

Det är en noshörning, med grav grav hjärnskada som det gäller. Inte en människa. Men det var en noshörning som fick sin egen fanclub, Nelson-Clubben.

Så hjälp mig nu. Varför ges vilda djur namn och får en sådan väldig massa engagemang?

Fast det är klart. Det är ju inte vilka djur som helst som får uppmärksamhet. Det är uteslutande karismatisk megafauna som tilldelas namn i media. Detta oavsett hur hotade/icke hotade arterna är. Så varför får en hjärnskadad noshörningsunge på ett zoo mer uppmärksamhet i media än Hackrik den vitryggade hackspetten? Eller varför får en varg som slår hundratals får på en betessäsong mer uppmärksamhet än det akut hotade fjällrävsparet Frans och Flisan som efter år av misslyckanden äntligen fått valpar? Fjällrävarna har egentligen allt man kan begära för media. De är karismatiska. De är söta. De är hotade. De bor på exotiska platser.

Stop!

Det är kanske just det. Att de bor på en exotisk plats och inte dräller ner i civilisationen som straffar ut dem? Precis som tyskarna skiter fullständigt i brunbjörnar i Polen eller Ryssland, tills en invandrade och fick namnet Bruno. Det krävs kanske att djuret för att bli intressant befinner sig i en miljö som vi känner igen oss i. En djurpark, eller sydsvenskt kulturlandskap? För ute i naturen är de ju inte individer, där är de blott djur av sin respektive ras (förutom för Terje Hellesö då). Och rör det sig om bytesdjur är det kanske inte lika lätt att identifiera sig med dem. Vi har ju trots allt det gemensamt med vargen att vi är flockdjur tillika topp-predatorer. Vilket man inte kan säga om Hackrick eller Frans och Flisan.

Det är alltså inte frågan om ett intellektuellt ställningstagande när man protesterar mot skyddsjakt på fårfrossande rovdjur. Det är helt och hållet en maggropskänsla som tar över beteendet. Hur skulle det annars kunna vara? Hade SNF sökt en kompromiss hade man antagligen kunnat finna en vanlig svensk medelväg. Men det vill man inte, man är ute efter den uppmärksamhet och den medlemstillströmning polarisering som konflikter kring karismatisk megafauna ger. Att man sedan tappar bort att den karismatiska megafauna som är unik för Sverige är den täta älgstammen spelar ingen roll. För jag tror inte att man tänkt riktigt på hur mycket man kommer att sakna mötet med skogens konung förrän han blivit ovanlig. Och då kanske han får sig ett namn, skall vi gissa på Sigismund som ju också hade skägg?

Jag ser fram emot den dag då djur betraktas som djur i media och när människan ses som en naturlig del av naturens ekosystem. Dit har vi långt att nå. Vi brottas fortfarande med djur som individer och människan som något främmande för naturen. En inställning som jag anser är en produkt av det ökande avståndet mellan stad och land, den allt mer påtagliga urbanisering vi upplever. Men det har jag tjatat om tidigare så det behöver jag inte upprepa här....

Eller vad tror ni?

Fiskestugan

För ett tag sedan lade jag upp en bild på vår jaktstuga. Här kommer en på fiskestugan som jag är delägare i. Den ligger uppe i Arjeplogsfjällen sisådär 2 mil från närmsta väg.

Fler jaktbloggar i mitt blogg-feed

Jag har precis lagt till ett tjugotal aktiva jaktbloggar i mitt bloggfeed en liten bit ner till höger. Kanske hittar ni en ny favorit den vägen?

Vindkraftverk och fåglar

Naturvårdsverket har nu släppt en syntesrapport om den vetenskapliga kunskapen kring vindkraftverks påverkan på fåglar och fladdermöss. Jag har skrivit om detta förut efter att ha hört föredrag av, och samtalat med, Martin Green som är huvudförfattaren.

I korthet kan man med stöd i den konstatera att vindkraftverk som är rätt placerade inte utgör någon påtaglig fara för vår avifauna. Som jämförelse har jag lånat en tabell med dödsorsaker för kungsörn för perioden 1993-2008. Kollisioner med tåg och kraftledningar står för över 60% av dödsfallen, kollisioner med vindkraftverk knappt 2% medan tjuvjakt landar på lite drygt 5%.

Hur som helst, det är en gedigen kunskapssammanställning som är mycket givande läsning för den som är det minsta intresserad av fåglar.

Så fel det kan bli...

Bohuslänningens nätupplaga rapporterade igår om en jägare som skulle avliva ett trafikskadat rådjur, men tog fel vapen. Fyra skott avlossades utan att djuret dog, en trägren användes som klubba varefter ett femte skott till slut dödade djuret. Jägarens förklaring var att han tagit fel vapen och att djurets vinterpäls var så tjock att kulorna inte trängde in..... Jag är förbluffad. Använde han en 22LR med subsonicammo eller vad hade han egentligen med sig? Och vart skjöt han? En 22LR kan t.ex. användas vid slakt av kalvar, får mm så hur kunde han undgå att döda rådjuret? Om det var så skadat att han kunde slå det i huvudet med en trägren så kunde han väl satt första skottet mellan ögonen på rådjuret så hade problemet varit ur världen....

Inte bra. Inte alls bra. Illa för djuret och illa för jägarkårens anseende.

Utebarn!

Inspirerad av en blogpost som Daniel Ligné skrev på jägareförbundets blogg härom dagen så har jag rotat rätt på lite bilder på mina ungar ute i naturen som jag tänkte lägga upp och skriva lite om framigenom. Så håll ögonen öppna efter detta!

Bilden ovan visar lillpajken med sin första abborre! Ni må tro att han var stolt, vi rensade den tillsammans. Nu börjar han bli stor. Fyller 5 år idag så snart skall jag iväg och fixa ingredienser till hans önskemiddag (taccos på lammfärs) samt lite tårtingredienser (jordgubbstårta var vad han ville ha).

Sorkår

Härom dagen fick jag hem en tidning som heter tillväxt nr 4 2011, antagligen för att jag har en jordbruksfastighet och är kund i Handelsbanken. Många sidor bläddrade jag förbi men de 8 sidorna om sorken tyckte jag var riktigt spännande. Tydligen befinner vi oss mitt i det värsta sorkåret på uppskattningsvis 40 år, åtminstone i Norrland. I kombination med lämmelår är det väl inte så konstigt att det går bra för fjällräv, fjälluggla och lite andra rara arter beroende av gnagare. Före älgexplosionen på sent 1970-tal betraktades sorken som skogsbrukets fiende nr 1. I dagsläget anser skogsbruket att skadegörelsen på skog fördelar sig såhär:

1. älg, förstör för 100-tals miljoner kr varje år (men där finns stora intäkter också för älgjakten, det nämns givetvis inte)
2. snytbagge, skador för100-tals miljoner kr varje år
   
3. granbarkborren, orsakade skador för drygt 200 miljoner kr i fjor
4. sork, skador för 130-150 miljoner i Norrland det gångna året

Som sagt en intressant artikel, men jag saknade den ekologiska effekten. Det kunde väl nämnts något om att man oftast kan se fler lyckade skogshönsförökningar och fler harar sorkår eftersom predationen på bon och ungar inte blir lika hård. Men nej, i det perspektiv som tillväxt speglar så är sorken bara av ondo.

Fröupproret pt II

För ungefär ett år sedan var det fröuppror. En protest mot ett eu-direktiv avseende fröhandel som skulle innebära att handel med små sorter, rara sorter, gamla sorter etc skulle fördyras och försvåras. Detta till förmån för de stora firmorna som säljer enorma kvantiteter tämligen ointressanta fröer. Att handla med små mängder fröer skulle motarbetas, dvs direktivet syftade till att minska den odlade biologiska mångfalden. Djävligt politiskt korrekt, men inte speciellt oväntat av en överstatlig apparat som EU vilken syftar till att gynna storskalig handel och inget annat (absolut inte miljö).

Nu kan vi börja ana effekterna. De små företagen som packar på hemmaplan kommer att få extremt höjda kostnader medan stora företag som outsoursar förpackandet av fröer till annat land inte kommer att påverkas alls. I SvD finner man följande debattartikel som jag helt fräckt väljer att återge i sin helhet då den är välformulerad:

Jordbruksverket har lagt fram ett förslag som riskerar att döda stora delar av den svenska fröindustrin eller tvinga den att flytta sin packning utomlands. Vi är djupt besvikna på regeringen och Eskil Erlandsson som borde visat handlingskraft i frågan, skriver företrädare för branschen tillsammans med centerpartister.

Centerpartiet skall vara de små människornas och de små företagens parti. Det parti som tar spjärn emot överhet, onödiga regleringar, avgifter och den byråkratiska mardrömmen som många företagare upplever i dagens Sverige. Därför är det väldigt konstigt och emot förståndet när Jordbruksverket lägger fram ett förslag som riskerar att döda stora delar av den svenska fröindustrin eller tvinga den att flytta sin packning utomlands.

Det förslag som Jordbruksverket lagt går ut på att en avgift tas ut för varje parti man packar och inte hur mycket man packar. Detta gör att små företag som Lindbloms frö och Runåbergs fröer som har specialiserat sig på importera små kvantiteter av ovanliga fröer och örter från EU får sina kontrollavgifter i princip tredubblade, från 50000 kronor till 150000 kronor, eftersom de köper in många, men små, partier. Detta kan jämföras med företag som packar i Lettland inte får sina avgifter höjda med ett enda öre trots att de är marknadsledande i Sverige.

Förslaget slår extra hårt mot företag med omsättning på 1–2 miljoner kronor då avgifterna är samma för alla och inte beroende på storlek. De kan till och med få större avgifter än de företag som har en omsättning på 100 miljoner kronor men som har få sorter och få partier. Förslaget slår alltså ut de företag som kämpar för de gamla och ovanligare örterna. Hur detta är tänkt att gynna den biologiska mångfalden och småföretagandet i Sverige är för oss en gåta.

Det som nästan är det värsta är det företag som påverkas av förslaget aldrig fick någon möjlighet att svara på någon remiss. Detta på grund utav att de aldrig fick någon remiss skickad till sig utan själva har fått reta leda på den efter att svarstiden har tagit slut. Det enda företaget som fick en remiss är det marknadsledande som packar i Lettland och som då alltså inte ens berörs av förslaget.

Vi förstår inte hur Jordbruksverket har tänkt när de inte skickade ut någon remiss till de drabbade företagen. Om det är av glömska eller arrogans vet vi inte men vi är väldigt kritiska till det sättet som man har behandlat frågan på från Jordbruksverkets sida.

Att det kommer från en Centerregeing med Eskil Erlandsson som ansvarig minister gör oss ledsna och besvikna. Man har utlovat regelförenklingar, mindre byråkratiskt krångel, färre avgifter och statliga kontroller men går nu helt emot detta. Man borde nu istället via handlingskraft och börja ta bort onödiga avgifter och pappersarbete från småföretagen och visa att man står upp för de värderingar står på och löften som man har gett.

LEIF LINDBLOM

Lindbloms frö

JOHNNY RUNÅBERG

Runåbergs fröer

GUSTAF SVENUNGSSON

Centerpartiet

ALFRED ASKELJUNG

Centerpartiet

Jag kan bara säga en sak: jag är stärkt i min övertygelse om att EU är direkt kontraproduktivt i alla former av miljöfrågor. Miljöfrågorna finns bara med som en kosmetika i EU där allt egentligen kretsar kring handel och ekonomi. Något som man ju uppenbarligen inte klarar av att hantera heller.

DIY - gör det själv

Den som följer min blogg inser efter ett tag att jag tycker att det är roligt och viktigt att man tar till vara på de djur man skjuter. Att bara lämna en skjuten iller eller skata i skogen är inget för mig. Därför har ni med jämna mellanrum kunnat läsa inlägg om t.ex. hur man garvar viltskinn till läder med lite olika metoder. Eller hur man kokar lädersmorning av grävlingens fett. Jag lovar att det kommer fler inlägg i samma stil framöver men för ögonblicket får ni nöja er med den snabblänkslista jag lagt till i höger kolumn. Detta för att man så enkelt som möjligt kunna nå inlägg som innehåller praktiska gör-det-själv tips. Kommer ni på något tips eller någon beskrivnng som jag haft med tidigare och som ni tycker kunde passa i listan så påminn mig gärna genom en kommentar.

DIY = do-it-yourself
GDS = gör-det-själv

Framtida skyddsjakt på varg

Jakt och jägare presenterade nyligen en intressant artikel om vad en juridisk läsning av EUs art och habitatdirektiv innebär i fråga om skyddsjakt på varg. Inledningsvis två citat från Janez Potocniks svarsbrev till Carlgren/Erlandsson från tidigare i höstas:

”Direktivet ger till exempel medlemsstaterna all den flexibilitet som de behöver för att förvalta sina stora rovdjursbestånd med beaktande av lokala sociala och ekonomiska villkor.”

Vidare:

”åtgärder som vidtas i enlighet med detta direktiv skall ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag”

Vad detta innebär har advokatfirman Falkenborn utrett i en 19 sidor lång promemoria till Naturvårdsverket. Men när naturvårdsverket nu presenterar sina förslag kring vad som gäller för skyddsjakt på varg så tror jag inte att någon förstår ett skvatt. För tolkningarna av vad man säger går starkt isär:
SvD: utökad skyddsjakt på varg
Svensk Jakt: ingen utökad skyddsjakt på varg

Jag lånar Daniel Lignés sammanfattning av det hela från Jägareförbundets blogg:

Jag trodde faktiskt inte det var möjligt att röra till det ännu mer i rovdjursfrågan och därmed öppna för ännu mer godtyckligt tjänstemannastyre på Naturvårdsverk och Länsstyrelser. Jag hade fel. Det blev faktiskt rejält mycket oklarare och därmed sämre för både förvaltningen och rovdjuren med detta förslag. Det tror jag alla är överens om, oavsett vad man tycker om vargen.

Ska det vara så förbannat svårt att förstå att man måste bestämma sig och vara tydliga?

Hot är aldrig OK

Jag är pacifist och har suttit i fängelse för det. Jag är för demokrati, ju närmare människan destu bättre - i de flesta fall. Det är lite av min grundsyn på samhällsordningen. Därför blir jag oerhört upprörd när folk hotas till följd av åsikter eller att de blivit drabbade av något. Jag blir även upprörd när media (och allmänhet) pekar ut syndabokar utan att ha några bevis. Scrollar ni bakåt så ser ni att jag återkommit till detta vid upprepade tillfällen de senaste veckorna. Det har varit tydligt nu i samband med den småländska vargen "Kynnas" öde. För övrigt är det djävligt märkligt att ge ett vilt djur ett namn, men det är något jag ämnar återkomma till.



Idag blev jag dock lite glad. Jag insåg att några individer som verkat utanför samhällets lagar och regler i sina försök att driva politik ställs inför rätta. För det är under inga omständigheter OK att ta till skadegörelse och hot om våld som en del i strategin att driva politiska mål. Jag hoppas bara att några av de som driver hetskampanjer mot de stackare som drabbats av stora rovdjur också kan ställas inför rätta.

Jag - en prepper?

När stormen Gudrun svepte över landet för snart sju år sedan satt jag och min hustru tillsammans med vår då 6 månader gamla bebis inne i vårt torp och kurade. Vi hade det varmt och gott. Värme fick vi från vedspisen i köket. Ljus från oljelampor och stearinljus. Vatten från vår grävda brunn (den djupborrade kunde vi av naturliga skäl inte använda). Den enda lite obekväma åtgärden var att flytta ner madrasserna från övervåningen till vardagsrummet ("salen" på gammalspråk). Vi hade det gott.

Nu skall ni inte tro att vi på något vis hade förberett oss medevetet. Vi bor helt enkelt på landet och tog konsekvensen därav - dvs vi räknade med strömavbrott när vi köpte stället så t.ex. en vedspis ingick i våra krav egen skog för ved likaså. Sett såhär i efterhand inser jag att vi de senaste åren allt mer handlat och betett som preppers.

Men vad är då en prepper? Jo vi kan hämta en definition från wikipedia:

A survivalist or "prepper" is an individual or group that prepares or makes preparations in advance of, or prior to, any change in normal circumstances or lifestyle without significant reliance on other persons (i.e., being self-sufficient), or without substantial assistance from outside resources (e.g. government) in order to minimize the effects of that change on their current lifestyle.

Preppers call themselves "modern-day survivalists" or "neo-survivalists" and try to distance themselves from the "crazy gun nut" stereotype "survivalist". Like survivalists, many do not identify themselves as doomers or follow the 2012 phenomenon.

Survivalists have many different mindsets and cover a broad spectrum of survival and preparedness interests. Some prepare for economic disaster or to escape genetically modified foods through organic farming or urban gardening. Some may prepare for the possibility of a complete breakdown of society while others store up extra food and water for a more localized disaster. In addition to natural disasters, terrorist attacks, as well as other crises, preppers also prepare for personal disasters and economic hardships, such as unemployment or the loss of a loved one.

Jag känner igen mig i den beskrivningen. Att vara förberedd och förutseende. T.ex. tog vi inte mer lån när vi köpte vår gård än att vi kan bli arbetslösa båda jag och min hustru. Vi har byggt upp gårdens verksamhet i syfte att bli självförsörjande. Vi har i möjligaste mån valt low-tech lösningar. Så hellre en vedpanna med självcirkulation än en luftvärmepump, och givetvis en vedspis. Vi har djur, men vi säljer inget till slakt utan slaktar till husbehov (delar av fårflocken kan betraktas som ett levande köttföråd). Vi har jordkällare för att förvara potatis, äpplen, inläggningar mm i. Jag har vapen, inte för försvar utan för jakt. Jakten ger oss kött och (som den som följer bloggen märker) en mängd andra produkter.

Vapen och mycket ammunition har jag. Men det är inte till försvar (sådant gillar jag inte - jag är pacifist) utan till jakt (och slakt).

Så ja. Jag är nog en prepper. Jag tänker nämligen inte finna mig i en kvalitetssänkning av mitt liv oavsett vad som händer. Jag tänker vidmakthålla min och min familjs livskvalitet!

Några länktips:
Cornucopia? är ingen renodlad prepperblogg, men där finns en hel del inlägg av prepperrelevans.
Nisse i torpet, självhushållning
Blott Sverige svenska preppers har, ja namnet säger sig själv. ra inlägg och många länktips.
Livet efter oljan, perspektivet är tydligt och inläggen långa.
Ylven, självhushållning
Getapulien, självhushållning
Den svenska argus, mycket prepper!
Prepper´s, också hardcore prepper!
Survla, prepper som ligger på survivalist.se
Om det händer, prepper, även den på survivalist.se
Upp 19:15, praktiska förberedelser
En självhushållares dagbok, självhushållning

Självklart finns där fler, många fler. Tipsa mig gärna om era bästa svenska självhushållnings- och prepper-bloggar så lägger jag till dem.

Förra veckans jakter

Det är inte alltid som jag skriver om de jakter jag är ute på, men tro för den sakens skull inte att jag inte jagar. I förra veckan var jag t.ex. ute tre gånger. En vända i närheten av gården, då efter kråkfågel. Gick inte direkt fenomenalt men jag kom i alla fall hem med en nötskrika så några småfågelbon har jag väl räddat från plundring genom det skottet. Två smygjaktvändor blev det också. Hade rådjurskontakt i båda fallen och hade kunnat skjuta om jag prompt hade velat. Men nu har jag gott om vilt i frysen så jag har bestämt mig för att inte skjuta något rådjur på smygjakt om jag inte kan smyga in på max 30 m håll. Det ger mig spänning och rådjuren en god chans. Chanser de ännu så länge klarat av att förvalta.

För övrigt är det lite trångt i slaktkylen just nu. Där hänger en tacka som jag slaktade i helgen.

Mat och miljö, politik och populism

I Naturvårdsverkets rapport Skog & mark - om tillståndet i svensk landmiljö 2011 (mycket läsvärd) kan man bland annat läsa att 10.000 hektar jordbruksmark omvandlats till skogsmark per år under de senaste 25 åren. Sedan mitten av 1900-talet har mer än hälften av all jordbruksmark i Norrland omvalndlats till skog. För södra sveriges del är siffran inte lika farlig, den landar på ungefär 25%.

Vi får vända oss långt bakåt i tiden för att finna liknande siffror. Närmare bestämt till den senmedeltida agrarkrisen, vars bakomliggande orsak var den extrema befolkningsminskning som pesten innebar. Då växte också mycket igen. Men vanligare var att åkrar och ängar på de övergivna gårdarna kom att tas i anspråk som betesmark för granngårdarnas kreatur. Men idag har inte igenväxningen en befolkningsminskning som orsak. Nej, Sveriges befolkning ökar. Däremot har det politiska målet att vara tämligen självförsörjande på föda tappats bort.

I perspektivet att vi inte längre har en landsbygdspolitik som syftar till att föda vår befolkning känns regeringens pågående storprojekt Sverige - det nya matlandet rätt konstig:

Sverige – det nya matlandet är regeringens vision om
att skapa jobb och tillväxt över hela landet. Genom
satsningar på mat och livsmedelsproduktion samt mat
i kombination med upplevelser ska 20 000 nya jobb
skapas till 2020.

Är detta rätt ände att börja kan man fråga sig? Nåja, vi kan kika under delområdet primärproduktion där målet är att det skall vara enkelt, roligt och lönsamt att vara primärproducent av livsmedel. Så är det definitivt inte idag, vilket innebär att regeringen har en mycket lång väg att gå innan målet är uppfyllt. Idag är det krångligt, stressande och olönsamt att vara primärproducent av livsmedel. Eller varför har 95% av mjölkbönderna i min trakt lagt ner sin verksamhet de senaste 25 åren? Varför finns det bara djur som håller öppet delar av landskapet på 40% av gårdarna och torpen (jordbruksfastigheterna) i min trakt? Och då är det ändå en trakt med relativt många hästgårdar!

Delvis beror det självklart på att det är ett synnerligen krångligt regelverk kopplat till djurhållning idag. Det krångliga regelverket är en bidragande orsak till ett det blir dyrt och olönsamt att ha djur. Billigare är självklart att plantera igen markerna med gran, eller bara låta dem slya igen. Och någon överproduktion av viltkött kan vi inte heller räkna med där jag bor. Vi som jagar där kan göra ett uttag som täcker en mindre del av den egna familjens konsumtion av viltkött. Då finns inga incitament att sälja av rådjur och någon älg till något viltslakteri. För om jag säljer viltkött för kanske 50 kr per kg och sedan måste åka till ICA för att köpa motsvarande (ekologiskt) kött från gris eller nöt så gör jag en förlustaffär på 50-100 kr per kilo kött!

Näe. Sverige behöver snarare en totalt förändrad landsbygdspolitik än ett politiskt matprojekt av det slag Sverige - det nya matlandet representerar. För Sverige behöver öppen, brukad mark för såväl sin identitet som den biologiska mångfalden. Och hur man i den ekvationen skall kunna infoga den rovdjurspolitik SNF och en del andra organisationer förespråkar övergår mitt förstånd.

Åter nr 4/2011

Sedan ett par nummer tillbaka så skriver jag om jakt i tidningen Åter. I det senaste numret, som kom igår, har jag en artikel om hur man tanar små rovdjursskinn. På bilderna tar jag hand om en iller. Artiklarna har fått rätt olika mottagande:

Den första jag skrev handlade om jakt i allmänhet. Mottagandet var polariserat. Där fanns läsare som tyckte det var bra att jakt äntligen togs upp i en tidning för självförsörjning och alternativt boende på landsbygden. Där fanns jaktmotståndare som gick i taket.

Reaktionerna på min andra artikel blev än mer polariserade. Den artikeln handlade om rävjakt och jag skrev om såväl skyddsjakt invid gården som jakt ur viltvårdssyfte...

I och med den tredje artikeln hittade vi (jag och redaktören) en form för skrivandet som verkar falla i hyfsat god jord. Då redogjorde jag i korta drag för hur man kan jaga grävling men fokus för artikeln var hur man gör lädersmorning av grävlingens fett.

Den fjärde och nu aktuella artikeln handlar som sagt om hur man tar hand om små rovdjursskinn. Självhushållningsperspektivet är tydligt, alla som har höns eller kaniner drabbas förr eller senare av små rovdjur och många lyckas ta ett eller annat i fälla. Men vad gör man sedan om man nu inte bara vill gräva ner det döda djuret? Då kommer min artikel väl till pass. Den kompletteras med en artikel om hur man garvar små rovdjursskinn. Den artikeln är skriven av Eja Pedersen som jobbar som lärare på Bäckdedals folkhögskola, i just skinngarvning.

Jag tror att den nu aktuella artikeln också kommer att falla väl ut. Den ligger antagligen också i linje med vad tidningen Åters läsare accepterar i from av jaktinformation.

Den dåliga journalistikens orsak

Jag har i flera år nu stört mig allt mer på att journalistiken i de ämnen jag behärskar ofta är undermålig och ibland direkt dålig. För denna bloggs ämne så är de bara att konstatera hur ensidig mediebevakningen är av jaktens roll i samhället i allmänhet och vargfrågan i synnerhet. Där har de allra flesta dagsmedier fastnat i en extremt schablonmässig journalistik som får journalisterna att utan undantag undvika att följa upp och kontrollera uttalanden och nyheter källkritiskt. Jag har visat detta flera gånger de senaste veckorna.

I helgen fick jag dock en aha-upplevelse när jag läste min morgontidning, Göteborgs-Posten. Det var en artikel som fick ett helt uppslag i söndagens kulturdel. Artikeln var signeras Lars Åberg (journalisten, inte multikonstnären) och bar rubriken: God journalistik - vem vill betala? För det är egentligen där skon klämmer, journalisten gör ett jobb. Ett betalt jobb. Självklart lägger han/hon inte ner mer tid på reserach för sina texter än han/hon får betalt för. Och idag är det få mediekonsumenter som är villiga att betala för det de konsumerar. Vi är vana vid att få nyheterna gratis, på nätet eller kanske i gratisblaskor som METRO osv. Åberg skriver (min kursivering):

Samtidigt som flera stora svenska tidningar ska få sina redaktioner bantade rapporterar fackförbundsorganet Journalisten om rekordvinster och att 2010 blev dagspressens femte bästa resultatår någonsin. När man som jag envisas med att se journalistik som en intellektuell verksamhet blir effektiviseringsargumentet alltid komplicerat; tron på de utbytbara muttrarna och den slimmade produktionen är förstås en villfarelse om människor också ska ges tid att tänka och formulera sig.

I frågan om GT/Kvällsposten så står dessa inför en nära nog 50%-ig nedskärning av de redaktionella resurserna (min kursivering):

De svenska tidningar som nu står inför de största procentuella nedskärningarna på redaktionerna är Expressenägda GT och Kvällsposten. I dag har de 39 journalisttjänster vardera; snart kommer det bara att finnas 21 kvar i Göteborg och lika många i Malmö.
- Jag tror ändå att det är möjligt för GT att fortsätta att vara en viktig röst i Västsverige, säger tidningens chefredaktör Lars Näslund. Rubrikerna som har talat om att vi blir utraderade är bara löjliga. Det är två-trehundratusen personer som läser oss varje dag. Problemet att många inte vill betala för en papperstidning är vi inte ensamma om. Man får ju fortfarande ett väldigt starkt gensvar om man har ett starkt material. Jag tänker inte ställa mig på dödgrävarsidan även om det är klart att det är jättetufft nu.
På Kvällsposten reagerar journalistklubbens ordförande Eva Sternäng med en ilsken suck:
- Ju färre som bevakar ett område, desto mer inskränkt blir tillvaron. Jag skulle inte vilja tala om tidningskris, men journalistiken är i fara. Vi hinner ingenting av det vi ska göra i form av att granska och berätta om verkligheten. Det är tragiskt att inte ägarna visar större publicistiskt intresse. Kvällsposten finns ju i praktiken inte längre, den existerar bara som logga.

Effekten av detta är den vi ser idag. Istället för att fråga sig vad som kan ha orsakat attacken på Arne Johansson (MP) i Ånge så tar Aftonbladet Arnes ord på att det måste vara varghatare. En enkel slagning på internet visar att Arne sitter i bygg- och miljönämnden. Jag vet, genom vänner och bekantas erfarenheter, hur farliga och hotfulla människor kan bli när ett beslut i bygg- och miljönämnden inte blir som en (labil) person önskar. Jag har vänner som fått nattliga telefonhot efter att ha varit med och tagit sådana beslut. Jag har andra vänner som blivit knivhotade då de i egenskap av konsulter utfört byggbeslut! Och det är absolut inget konstigt i att bara en beslutsfattande person blir utsatt för trakasserier från en missnöjd sakägare om nu någon trodde det, kanske räcker det med att dennes namn står på beslutet!

Att journalistiken inte följer upp nyheter källkritiskt kan man belysa ur ett jaktperspektiv redan med samma nummer av GP som Lars Åbergs artikel finns tryckt. I en notis under rubriken vetenskap kan man läsa:

990 stycken
Så många vargar skulle det finnas i Sverige och Norge utan tjuvjakt istället för dagens cirka 260 .
För att uppskatta den illegala jaktens påverkan på vargstammens tillväxt använde svenska och norska forskare dels matematiska beräkningar, dels bekräftade dödsorsaker från vargar som radiopejlats

Men då ställer sig vän av ordningen frågan: skulle vargstammen verkligen tillåtits växa så stor? Skulle inte en 4 gånger större vargstam orsakat exponentiellt sett fler skyddsjakttillfällen? Sedan har vi redan idag fler än cirka 260 vargar i sverige/norge, vilket inte minst länsstyrelsens märklige vargspårare i Gävleborg visar. Han hade upptäckt och filmat en tidigare okänd vargföryngring. Men inte rapporterat in den - eftersom han identifierade den på sin fritid! Vilket kanske inte direkt stärker förtroendet för myndigheter och de populationssiffror som betraktas som officiella.

Det jag redovisar ovan har en konsekvens. Den är att vi får den journalistik vi betalar för. Och vill vi inte betala utan få allt gratis så får vi givetvis journalistik som inte kostar några pengar att prestera. Detta för mig fram till veckans fråga (se spalten till höger): prenumererar DU på någon dagstidning? Svara gärna såväl i omröstningen som med en kommentar nedan.