Det rasslar på bra i mediarapporteringen om vargar just nu.
Idag har debatten om hur omfattande tjuvjakten på varg är i sverige egentligen. För några månader sedan gick WWF ut med en rapport vilken tydde på att tjuvjakten var begränsad. Men i en intervju i Expressen idag hävdar rovdjursspåraren Mats Rapp vid lst Dalarna att tjuvjakten är mycket stor. Han utgår ifrån de vargar som försvunnit. Till saken hör att Rapp är med i rovdjursföreningen, om det påverkar hans tjänstgöring vid länsstyrelsen eller ej vet jag ej. Olof Liberg (Grimsö) bemöter kritiken på SRs hemsida, bland annat med orden:
– Våra siffror bygger inte bara på vad som hänt med sändarvargarna. De bygger också på vargstammens tillväxt. De senaste åren har tillväxten varit 20 procent eller mer per år, jämfört med cirka tio procent tidigare. Det visar att dödligheten minskat kraftigt, säger Liberg
Tillägg 1 nov: nu tar länsstyrelsen Gävleborg avstånd från Rapps mediautspel och anger att det är WWFs rapport som gäller.
I Östergötland har fårägare som drabbats av vargtiken Kynna, och sedan begärt skyddsjakt på henne blivit mordhotade. Att sådant sker är ett hot mot vår demokrati och vårt rättsväsende. Jag håller med Jägareförbundets Daniel Ligné om att SNFs ordförande Mikael Karlsson (som är mot licensjakt men säger sig vara för skyddsjakt) borde gå ut hårt mot dessa element för att få bort dem från miljörörelsen.
Därtill rapporterar Svensk Jakt om en kvinna i Malung som nyligen stött på en hotfull varg. Vilket för tankarna till miljöpsykolog Maria Johanssons forskning om rädsla för varg. Johansson har tidigare konstaterat att vargförekomst på ett mycket konkret sätt påverkar boendes livskvalitet, en forskning som jag redogjort för tidigare. Nu har dock Johanssons forskning gått vidare och nu mätsreaktioner på björn och varg. Hittills har det konstaterats att rädslan för varg och björn har helt olika "bränsle", Maria Johansson berättar:
– Vi mätte hjärtslagsfrekvens, ögonrörelser, handsvett och hur snabbt personen reagerade på bilder av djuren. Björnrädda visar en fysisk respons medan vargrädda sorterar in känslorna i negativa tankekategorier. Rädslan styrs av hur man tolkar sin reaktion.
Näe, det där med stora rovdjur är minsann inte lätt. Det väcker extremt kraftiga känslor, för eller emot.
Har funderat lite på vad mina vapen väger. Så i samband med lunchen idag tog jag mig i kragen och vägde dem. Såhär blev utfallet:
3,3 kg. Anschütz 22lr med Zeiss 3-9x40.
3,6kg. Tikka m77k med hagelpipset 12/70.
4,4 kg. Tikka m77k med kombipipset 7x57R+12/70 och Leupold 1,5-5x20.
4,4 kg. Carl Gustaf 2000 mkII 30-06 med Zeiss 3-9x50.
5,2 kg. Husqvarna 1900 30-06 med Trijicon 2,5-10x56 och ljuddämpare RCC T45.
5,9 kg. HDF titan 2, 6,5x55 med SuB 4-16x50, ljuddämpare RCC T40 och Harris benstöd.
Notera att HDF-en har "normaltjock" pipa men ett väldigt kraftigt lås medan HVA-n har en grov matchpipa. Det säger väl sig själv att jag tar CG´n eller kombin när det är frågan om snabb och rörlig jakt. HDF-en är mest ute när det är den röde som står i fokus. HVA-n har jag inte använt så mycket ännu eftersom det inte är så länge sedan jag färdigställde den, men tanken är att den skall användas till lite mer stationärjakt - tänk vakjakt på gris eller när jag sitter som passkytt på älgjakten. Min misstanke är att kombin kommer att användas allt mer nästa år när det är dags att jaga in hunden.
Dagen började struligt. Körde ungarna till min morsa och farsa istället för till dagis och fritids. Dessa sammhällsinstanser hade nämligen stängt. Effekten blev att jag skulle blivit djävligt (typ 10 snåret) sen till kontoret (dålig tågtajming), istället kollade jag med chefen om jag inte kunde får jobba hemma idag istället och fick det OK-at. Så nu har jag klarat av ett kort första pass och dricker mitt förmiddagskaffe medan jag skriver en blogpost.
För min del så kommer ungarna att vara hos morsan och farsan måndag-tisdag. Onsdag och torsdag blir vanliga dagis/fritidsdagar och på fredag tar jag semester. Då hittar vi nog på något. Så jag har precis scannat av vad det finns för jaktrelaterat på museerna (ja, ungarna gillar museer). Här kommer några tips:
Det mest uppenbara torde vara utställningen Revolution i skogen på Västergötlands museum i Skara:
Revolution i skogen - Allmogejakt och samhällsomvandling under 1800-talet
Före 1789 var jakten på storvilt kungen och adelns privilegium. Som ett svar på samhällsförändringarna i Frankrike och rädsla för revolution även i Sverige gav därför Gustav den III samma år den svenska bonden rätten att jaga på egen mark. Bättre skjutvapen, en oreglerad jakt och det faktum att böndernas husdjur betade fritt i skogen och konkurrerade om storviltets föda, ledde på kort tid till att älg, hjort och rådjur nästan utrotades i södra Sverige. Först 1868 siktades åter älg på Hunneberg. Ytterligare en konsekvens av den oreglerade jakten blev vargplågan. När vargens bytesdjur minskade i antal gav sig vargen på bondens boskap.
Sveriges befolkning ökade på hundra år med det dubbla. En miljon människor, en tredjedel av Sveriges befolkning, levde ännu på 1850 talet under existensminimum. För en fattig bonde, torpare eller backstugesittare blev fångsten och jakten betydelsefull. Jakten blev fattigmans hjälpare i nöden.
För att stävja den ohämmade jakten och för att rädda beståndet av klövdjur i markerna bildades Svenska jägarförbundet 1830. Jägarna blev landets första, både vilt och naturvårdare.
Om den här omvälvande historien, om orsak och verkan, om bakgrunden till vår tids jakt och viltvård handlar den här utställningen.
I samband med utställningen arrangeras även ett par föreläsningar, kvar är:
9 nov: vildsvin, vilt jakt
13 nov: laga vilt från skog och sjö
16 nov: Rävens dvärgbandmask
De naturhistoriska museerna i Göteborg och Stockholm är alltid uppskattade besöksmål med barn (åtminstone mina). Mina ungar säger tom ibland: Pappa, kan vi inte åka och titta på uppstoppade djur? Tja vad säger man? De bästa besöken är dock dem då jag ramlar på någon kollega på naturhistoriska museet i Göteborg och vi får komma ner i magasinen. Där finns det fantastiskt mycket intressant undanstoppat. Bland annat norra europas främsta vetenskapliga referenssamling av djurben. Samt en elefant med en underbar egen historia.
Ett annat alternativ är Kungajaktmuseet Älgens Berg. Jag har faktiskt aldrig varit där. Men när det prospekterades jobbade jag på dåvarande Älvsborgs Länsmuseum och fick en utförlig dragning kring det hela. En dragning som syftade till att få med oss på tåget som delfinansiär/risktagare.... Det gick vi inte med på, tur var väl det eftersom budgeten för museet visade sig vara något av en glädjekalkyl....
Ett intressant ställe som jag fortfarande inte lyckats få tid att besöka är Fotografiska i Stockholm. Just nu har de bland annat en synnerligen intressant hängning av Nicke Brandts starka bilder....
Det var ett litet synnerligen subjektivt axplock av vad museivärlden har att erbjuda i form av höstlovsaktiviteter en jagande (jagad?) förälder kan ta i tu med. Skall se om vi inte kan ta 20-milautflykten (enkel väg) till Skara på fredag... Eller om vi hittar på något annat. Kanske skall jag ringa någon kollega på museet först och se om jag inte kan få en "special treat", 20 mil är trots allt rätt långt att köra för ett museibesök. Å andra sidan ligger ju Falbygdens ost-outlet på vägen och nu är nästan det berg av ost jag köpte där i somras slut.
När jag var hos Kalle och besökte vår tingade valp sist visade det sig att jag hade glömt batteriet till min kamera.... Osis. Men nu har Kalle lagt upp nya bilder på kennelns hemsida så det var bara att länka...
Tre valpar var det. En tik och två hanar. Tiken behåller kenneln för framtida avel och vi var nr två på hanarna så det blir den andre köparen som väljer först.
Jag har gjort några mindre viltvårdsinsatser under oktober.
För det första så har jag köpt tre säckar solrosfrön och börjat utfodra småfåglarna med detta. Jag har tre foderautomater som tillsammans innehåller sisådär 4-5 kg solrosfrö.... När vi har osm mest fågel i trädgården brukar jag behöva fylla på varannan dag.
Idag köpte jag två slatstenar som jag satte upp på min mark. De är placerade ungefär 200 m från varandra. När jag satte upp den ena saltstenen fick jag sällskap av en flock grönsiskor som åt av alkottarna i trädet intill det jag satte saltstenen på. I anslutning till den andra saltstenen fällde jag ett dussin aspar. Även det en förebyggande foderinsats inför vintern.
För några dagar sedan hörde jag en berguv på kvällen när jag hämtade ved. Det blev ett fint tomtkryss i min lista, som dock är löpande och inte något jag upprättar år för år. När jag förde in berguven räknade jag in hur många andra ugglearter som jag sett/hört vid vår gård.
Innan jag berättar vilka det är så kan det vara på sin plats att beskriva vår miljö. Gården ligger i kantzonen mellan odlingsbygd och skogsmark. Odlingsbygden knyter an till ett åsystem som mynnar ut i Viskan någon mil bort. Odlingsbygden brukas i ganska små skiften och har därmed en tämligen ålderdomlig prägel. Skogsmarken är primärt odlad gran, men där finns rätt stora stråk med äldre ek. Bland annat har vi någon hektar gammal ekskog i en av våra fårhagar. Där finns även myrar, inte så stora men med små rejält gamla tallar. En rätt varierad, ålderdomligt präglad kulturbygd med andra ord. En perfekt ugglebiotop!
Så vilka ugglor har jag då syn- och/eller ljudobsar på? Jo:
Berguv, ljudobs
Pärluggla, ljudobs relativt ofta
Kattuggla, ljudobs dagligen, synobs årligen
Sparvuggla, ljudobs årligen
Hornuggla, ljudobs emellanåt
När vi flyttade till vår gård fanns det redan en hyresgäst i ladugården. En kattuggla. Vi såg den flera gånger och en gång höll den på att flyga på mig. Men i takt med att vi började använda ladan så flyttade ugglan ut. Eller dog. För efter ett par månader hittade vi en torkad, närmast mumufierad, kattuggla i ett 50 cm plåtrör som stod upp på rännet. Antagligen hade ugglan trillat ner idet och inte kommit upp. Lite trist. Nu lägger vi alla rör ner.
Tidigare idag publicerades på Svensk Jakts hemsida en artikel som handlar om miljöpsykologisk forskning kring hur det är att leva i närheten av stora rovdjur. Ofta brukar rädslan och obehaget som människor känner i rovdjurs närhet viftas bort och man försöker bota den med information. Men rädsla och obehag är ofta något irrationellt. Det behövs ofta något helt annat än information för att "bota" sådana känslor. Känslorna är även kopplade till graden av "äckel" som känns för djuret i fråga.
Känslan av obehag eller rädsla begränsar folks möjligheter och val. Självklart skall den därför tas på största allvar. Miljöpsykologen Maria Johanssons forskning visar att de som bemöts med respekt och förståelse av myndigheter har en betydligt lägre rädsla och känner mindre obehag av att leva nära stora rovdjur. Medan de som känner sig illa bemötta eller överkörda får en ökad rädsla eller förstärkta obehagskänslor. Rovdjurspolitiken kräver trots allt en lokal förankring för att fungera.
Inom jägarkretsar är det känt att närvaro av stora rovdjur ändrar sammansättningen av jaktbart vilt i området. Uttryckt på annat sätt kan man säga att stora rovdjur förändrar ekosystemet i det område där de finns. Stora rovdjur som tar hjortdjur medför givetvis att betesskadorna på växande träd minskar. Samtidigt skall man vara medveten om att risken är överhängande att den på många håll redan låga graden av bete med tamdjur kommer att minska då människor är rädda att tamdjuren kommer att rivas av rovdjur. Detta är ännu en förändring av ekosystemen, men även av landskapet i stort då minskad beteshävd kommer att leda till antingen igenväxning (sly) eller aktiv igenplantering med barrträd. Vilket förstärker förändringen av ekosystemet och i förlängningen landskapet.
Nu är i och för sig landskapet satt i ständig förändring. Jag skulle antagligen inte känna igen mig om jag klev in i min hembygds landskap anno 1911, än mindre anno 1011. Därför skall alla förändringar av landskapet hanteras demokratiskt. Detta är grundbulten i den europeiska landskapskonventionen som tecknades för lite drygt 10 år sedan men som trädde i kraft i sverige först i maj innevarande år. Vi kan lyfta fram några punkter ur konventionens inledning, där länderna som undertecknat anser att:
som konstaterar att landskapet spelar en viktig roll av allmänt intresse på det kulturella, ekologiska, miljömässiga och sociala planet, och utgör en resurs som är gynnsam för ekonomisk verksamhet och att skydd, förvaltning och planering av landskap kan bidra till att skapa arbetstillfällen,
som är medvetna om att landskapet bidrar till att skapa lokala kulturer och att det är en grundläggande beståndsdel i det europeiska natur- och kulturarvet,
som bidrar till människornas välbefinnande och till att stärka den europeiska identiteten,
som erkänner att landskapet är en viktig del av människornas livskvalitet överallt: i stadsområden och på landsbygden, i såväl vanvårdade områden som områden med hög kvalitet, såväl vardagliga områden som områden som anses vara särskilt vackra,
som önskar uppfylla allmänhetens önskan att kunna glädja sig åt landskap med hög kvalitet och att spela en aktiv roll i utvecklingen av landskapen,
som tror att landskapet är en viktig beståndsdel i det enskilda och sociala välbefinnandet och att skydd, förvaltning och planering av landskap medför rättigheter och skyldigheter
som erkänner att de europeiska landskapens kvalitet och mångfald utgör en gemensam resurs och att det är viktigt att samarbeta om skydd, förvaltning och planering av denna resurs, för alla,
Det var några rader ur inledningen. Den genomgående poängen är att landskapet i sig är viktigt samt att det är viktigt att de som bor i det får vara med och styra hur det utvecklas och hanteras. Detta förstärks i konventionens artikel 5:
c att införa förfaranden för medverkan från allmänheten, lokala och regionala myndigheter och andra parter med intresse för att utforma och genomföra den landskapspolitik som anges i punkt b ovan,
En effekt av detta måste vara att medborgarna skall få sin röst hörd när förändringar av livsmiljön och i förlängningen landskapet planeras. En sådan förändring är bevisligen ökningen av stora rovdjur. Men att medborgarna skulle uppleva att detta görs är tveksamt. Jag kan ta ett aktuellt och närliggande exempel:
Märkte ni att länsstyrelsens tjänsteman svarade nej på frågan om de boende i området har möjlighet att stoppa det hela. Är det ett demokratiskt inflytande över hur landskapet formas och utnyttjas? Är det i enighet med den Europeiska Landskapskonventionens ord och andemening?
Verkar som att det i stort sett redan är beslutat att så kommer bli. Tycker inte Länsstyrelsen kunde svara på någon fråga rakt ut, verkade som de kände sig obekväma. Det visades bilder på elstängsel m.m. De verkade lite tagna på sängen över det stora deltagarintresset dessutom.
Tyckte åhörarna behandlades som en småskoleklass, kände mig nästan kränkt och känner nu ett stort myndighetsförakt. Många kloka kommentarer och frågor från åhörarna gör att man känner stolthet.
Klart är det att myndigheterna lever i en fantasivärld och man undrar vad samhället är på väg!?
Känns skönt att det var en sådan stor sammanslutning där nere, vi är inte ensamma utan starka!
Minns ni vad jag skrev ett kort stycke in i blogposten?
Inte? Då tar vi det en gång till:
Medan de som känner sigilla bemötta elleröverkörda får en ökad rädsla eller förstärkta obehagskänslor. Rovdjurspolitiken kräver trots allt en lokal förankring för att fungera.
Alla som tror att en inplantering av varg i Svenljunga kommer att gå bra räcker upp en hand. För övrigt har man redan hyfsat med lo i området, även föryngringar. Så man är med och delar den nationella rovdjursbördan, precis som vi haft tamdjurskrävande lobesök på vår gård.
När jag läste senaste numret av Svensk Jakt slog det dåliga samvetet till. Där fanns en kort recension av Pelle Klippinges Laxfiske & favoritflugor. Attans. Den har jag ju haft i hyllan länge, den borde jag ha recenserat för länge sedan.... Får skylla på att jag prioriterar jaktlitteratur.
Nåja. Klippinge är en välkänd profil i fiskekretsar, speciellt laxfiskekretsar. Boken han nu skrivit och gett ut på Settern är ett drygt dussin essäer, sorterade efter årstid. Varje essä slingrar sig kring en speciell fluga i den färggranna Klippingska flugasken.
Mycket i boken handlar om just fisket. Berättelser om små (mja, 4 kg är inte litet i min värld) och stora laxar (och havsöringar) som fångats på hemmaplan i Emån eller annorstädes. Patagonien är väl den plats som nämns och ligger längst bort vill jag minnas. Därtill kommer han emellanåt in på hur laxbestånden förvaltas. Då är han inte nådig i sin kritik mot den nationella och övernationella fiskepolitiken. Men det är ju som jag konstaterat tidigare, EU är en organisation skapad för att gynna handel inte förvalta naturresurser.
I några kapitel diskuteras utrustning, uppenbart är at laxfiske lätt blir en materialsport om man inte går in i det hela med devisen less is more. Ibland nämns eller diskuteras författarens barn, personligen hade jag nog inte uppskattat om min far skrev om (outade) mig på det viset. Men det är inte mitt problem, jag hoppas att Pelle och hans barn har goda relationer.
Boken är på intet sätt en handbok, men där finns givetvis mönster på alla flugor som Klippinge diskuterar. Boken är helt klart riktad till de som är djupt fiskeintresserade, själv tycker jag att det är kul att fiska men jag brinner inte för det. Å andra sidan kan man plocka upp boken och läsa något kapitel som man tycker verkar intressant. Det fungerar också. Man behöver inte läsa allt. Så kanske skall man se den som en påse gott & blandat, ur vilken man kan plocka sina favoritflugor.
Boken kommer nog att fungera alldeles ypperligt som julklapp till någon fiske- (helst flugfiske-) intresserad individ i släkten. I bokhandeln är riktpriset 395 kr, men den kan beställas från t.ex. AdLibris för 229 kr eller direkt från Setterns jak- och fiskebokklubb för samma summa (om du inte är VIP-medlem för då kostar den 199 kr). På Bokus kostar den 269.
Man kan tycka att Jägareförbundets tidning Svensk Jakt är förnumstig, torr och politiskt korrekt. Men jag gillar den, inte minst för att den förhåller sig relativt saklig. Denna känsla förstärktes igår när jag av någon dunkel anledning köpte ett nr av Jägarnas Riksförbunds tidning Jakt & Jägare. Eller ja, dunkel och dunkel. Jag köpte den därför att det var kampanj och för att 39 kr inte är mycket för en jakttidning på nästan 100 sidor. Sedan var jag med i Jägarnas riksförbund i flera år. Efter ett tag gick jag ur, och igår blev jag påmind om varför. Det är så sanslöst mycket gnäll i Jakt & Jägare. Man gnäller. På nästan allt. Allra helst på det Jägareförbundet gör eller inte gör (ibland kallas Jägareförbundet för övrigt lite raljant för "vissa organisationer"). Utöver ett par längre artiklar så har jag svårt att hitta jaktens kärna - glädje - någon stans i tidningen. Mitt minne är att det fanns mer av jaktglädje i Jakt & Jägare förr. Men jag kanske minns fel, jag kanske bara läste in jaktglädjen då jag själv var så fylld av nyfikenhet och stolthet över att vara nybliven jägare. Att få ta del av fantastiska naturupplevelser och få chansen att äta kött som är så fint att det knappt går att köpa över disk.
Nåja, nu dröjer det säkerligen minst något år innan jag gör om samma misstag igen.
I gårkväll när jag hämtade ved hörde jag för första gången i mitt liv en berguv (bubo bubo). Live menar jag, jag har givetvis hört en massa berguvsinspelningar. Här är en från SR:
Berguven är i Sverige klassad som nästan hotad. Tidigare har den varit hotad, eventuellt rejält hotad. Men åtskilliga åtgärder och inte minst en stor minskning av användandet av miljögifter och tungmetaller har givit arten ny livsluft. Idag finns de lite över allt, ibland på lite udda ställen. Som fotbollsarenan Ullevi i Göteborg, utanför länsstyrelsen i Karlstad (muntlig uppgift från en fd tjänsteman där), eller som i min hemkommun invid kommunens soptipp. Till kommunens soptipp har vi blott 9 km fågelvägen, så att får höra en uv är egentligen inte speciellt förvånande. Det gäller bara att vara på rätt plats vid rätt tid. Det råkade jag vara igår så jag fick en fantastiskt fin naturupplevelse. Och en bekräftelse på att vi numer hanterar vår omgivning och förvaltar våra vilda grannar bättre än på länge.
Midvintermörker till försäljning på Bokia i Halmstad
Jo debutant får man nog kalla min vän Lars. Han har nämligen lyckats med det synnerligen svåra konststycket att få en bok tryckt i seriös upplaga på förlag utan att vara kändis sedan tidigare eller etablerad författare. Istället har han under flera års tid arbetat med en mycket välbesökt blogg som tar upp ekonomi, miljö, försvarspolitik samt lite självshushållning (inklusive jakt). Bloggandet har gett honom fördjupade och aktuella kunskaper i de ämnen han täcker in vilket i sin tur lett fram till en bok som handlar om ett fullt möjligt framtidsscenario. Ett framtidsscenario som är en tolkning av den ryska utrikespolitiken (speciellt den militära) och konsekvensen av Sveriges förda försvarspolitik dragen till sin spets.
I korthet handlar boken om ett massivt ryskt anfall på Sverige under förevändningen att man enkom försvarar sina intressen, i detta fall GAZPROMs omtalade gasledningen genom Östersjön förbi Gotland. Anfallet sker i juletid då Sverige i princip står stilla. Eller för att uttrycka det med förlagets ord:
Annandagens tidiga morgon 2012 vaknar svenskarna upp till en ny värld. Ett strömlöst och mörkt Sverige. En dag då allting förändras.
Sabotage mot den ryska gasledningen Nord Stream följt av en rysk militär storövning i Östersjön har plötsligt förvandlats till ett regelrätt anfall mot Sverige. Från Försvarets Radioanstalts lyssnarpost söder om Göteborg, till Faluns vintermörka skogar eller ett Malmö på gränsen till sammanbrott, och till ett iskallt Östersjön med ett vindpinat Gotland, får vi följa ett antal personers upplevelser under ett dygn som skakar Sverige från grunden.
"Midvintermörker" är en tät svensk technothriller i Tom Clancy och Andy McNabs anda.
Att få en bok utgiven är inte lätt. Det vet jag av erfarenhet. Jag har gett ut en handfull fackböcker på universitetsförlag/motsvarande. Jag har även skrivit en populärvetenskaplig bok om jaktens äldsta historia, i princip helt baserad på modern arkeologisk forskning (ett par kapitel har publicerats som artiklar i Svensk Jakt). Men trots att man inom förlagssverige ser ett stort intresse för populariserad historia så fock jag inte något förlag att nappa. Svaret på detta fickjag på en konferens på historiska museet i stockholm i våras. Skall man publicera populärvetenskaplig historia så skall man skriva om våld, krig och sex. Och allra helst ha en bild av Adolf Hitler på omslaget. Då säljer boken. Då nappar förlaget. Lars prickar in två av dessa parametrar. Han skriver om krig och han skildrar våld. Grovt oförskönat våld. Sedan har han gjort något annat för att locka förlaget att kontraktera honom. Han har först provat marknaden genom att ge ut boken på eget förlag. Men häpnadsväckande resultat. Han har nämligen lyckats kränga en bit över 1.000 ex på i princip egen hand. Det är väldigt imponerande. Och det har uppenbarligen gett resultat.
Jag kan rekommendera boken till den som 1/ gillar spänningsromaner och 2/ är road av samtidspolitik dragen till sin spets. Givetvis kan man läsa boken som en ren spänningsroman, den fungerar bra som sådan, men man skall inte bortse från de politiska vinklingarna. Vad jag tyckte om förstautgåvan av boken kan ni läsa här.
Igår invigde jag min nya motorsåg. Den är starkare än den gamla. Den är tyngre än den gamla. Den har längre svärd än den gamla. Och jag är ovan vid den. Då kanske det inte var så bra att köra den i sisådär 5 timmar första dagen den var i drift....
Passet före lunch gick bra. Jag sågade upp en bunt träd som jag fällt tidigare. Aspar i fårhagen närmare bestämt. Träd som fåren fått beta av. Efter lunch gick jag för att röja upp en torpruin (Qvarnkullen) vi har på marken. Vi har rätt mycket sådant, en del hittar man i äldre kartor och annan dokumentation men en del är nog ytterligare lite äldre - kanske medeltida?
I början gick det bra. Jag fällde ett apar aspar som jag även sågade upp. Sedan började jag ringbarka ett halvdussin aspar på en gammal jordkällare. Tänkte att jag skulle slippa nya rotskott nästa år när jag väl fäller dem. Det gick hyfsat, men arbetet är tyngre. Sågen "vilar" inte mot en stock utan man får hålla den helt med egen kraft. Det var dags att byta träd så jag släppte handtaget och höll kvar i bygeln, så som man ju brukar. Skillnaden var väl att jag började gå i samma ögonblick. Kedjan hade inte hunnit stanna och sågen inledde en pendelrörelse som gjorde att svärdet tog mig i knävecket...
Fy satan vad rädd jag blev. Nu hade kedjan i och för sig inte mycket fart. Dessutom hade jag huggarbyxor på mig. Men det sved ändå till. Och när jag sedan drog ner byxorna och inspekterade skadan insåg jag att jag hade haft rejäl tur. Det hade inte krävts mycket mer kraft för att senor och pulsåder skulle skadats. Nu var jag bara rispad i skinnet (se bilderna ovan).
Så nog måste man vara försiktig. Rejält djävla försiktig.
Nu är vi precis återkomna från årets sista svamptur. Det börjar bli magert med svamp i markerna, mycket beroende på att vi haft en del frost de sista veckorna. Mycket svamp har helt enkelt frusit bort, till och med trattisarna. Hur som helst, jag och ungarna fick ihop tillräckligt för att smaksätta dagens middag.
På diverse loppmarknader och antikvariat har jag samlat på mig Stig Erikssons 30 år gamla barn/ungdomsbokserie om den 10 årige indianjägaren Lilla Vargen. Det är böcker som jag tycker håller bra kvalitet än idag, även om indianer inte är direkt "inne". De utspelar sig när den vite mannen erövrat i princip hela nordamerika och indianerna börjar trängas undan i reservat. Pojken, Lilla Vargen, står i centrum tillsammans med vännen Rävöra. Lilla Vargen är en typisk blivande jägare/krigare medan Rävöra kommer att bli medicinman. Allt kretsar egentligne kring miljöfrågor, dvs hur man långsiktigt och hållbart utnyttjar naturens resurser. Indianen framställs som försiktig och eftertänksam medan den vite döda för nöjes skull. Problemet med detta synsätt är att de första människorna i Nordamerika snabbt och effektivt utrotade den dåvarande megafaunan (megafauna = mammutar och liknande). Precis som man redan under jägarstenåldern utrotade uroxen i det som idag kallas Sverige.
Nåja. Böckerna är välskrivna och ungarna gillar dem. Då köper jag lätt budskapet (för det är ideologiskt sett bra), även om det inte är akademiskt 100% korrekt.
Idag började jag locka räv lite smått. Bilden ovan är ett screenshot från google-earth som visar gärdet jag lockade över idag. Vinden kom från VSV och var kanske i friskaste laget. Jag satt rätt nära kröken på bäcken, givetvis satt jag på bäckens västra sida. Jag har tidigare sett en del räv på just det gärdet, en granne menar att där finns ett stort gryt i skogen norr om gärdet. Jag har dock inte hittat grytet trots flera försök.
Hur som helst. Jag inledde denna säsongs lockjakt med ett 40 minuters lockpass. Nu gav det iofs ingen räv, men det kändes ändå som om lockandet funkade hyfsat. Skall försöka ta mig ett snack med Johannes på wildboars framigenom och se om jag inte kan få låna och testa en visuell (mekanisk) rävlock-"vippa", som kanske drar fram skeptiska rävar.
Under dagens tur såg jag hyfsat mycket rådjur, där getterna faktiskt hade dubbelkid trots den stränga vintern och lite för mycket räv i markerna. Jag hade definitivt kunnat fälla ett rå om jag hade velat, men nu var jag ute efter räv. Rå vill jag smygjaga och helst inte skjuta på längre håll än 40-50 m. Däremot kollade jag alla getter noga, har tidigare sett djur med perukhorn och dem tänker jag skjuta bort om jag får läge. En annan personlig regel jag satt upp är att jag skall fälla lika många rovvilt som matvilt.
Så avslutade min hustru ett samtal om valpköp. Strax därpå ringde jag uppfödaren och meddelade att vi bokar valpen som vi tidigare tittat på. Och nu är handpeng erlagd. För mig som inte haft hund tidigare är en spännande resa påbörjad.
När jag jagar har jag alltid på mig aktiva kåpor. Eftersom jag sedan gammalt har rock´n´roll-tinnitus så vill jag inte riskera att försämra min hörsel ytterligare. Men jag upplever en stor fördel med aktiva kåpor. Det är möjligheten att förstärka omgivningens ljud. Vilket jag hade nytta av så sent som under älgjakten då jag någon minut innan älgen kikade fram visste att något stort var i antågande och därmed hade gott om tid att förbereda mig. Men där finns nackdelar också. Inte minst stilla höstdagar. Då låter minsta asplöv som lossar från sin gren och singlar ner, törnande mot en och annan gren, som en elefant i ett porslinskåp. Det är störande, men då ställer man ner förstärkningen och får tillbaka en normal (tråkig) nivå på hörselsinnet. Om än något riktad.
I gårdagens metro (torsdag 2011-10-20) fanns en artikel av Billy Andersson. Den hette Så undviker du älgarna på höstvägen. Dels handlar artikeln om vilka typer av bilar som är säkrast vid en kollision med älg - ganska självklart en lite större högre bil där det finns mycket utrymme mellan framruta, tak och passagerarnas skallar. Svenskbygda bilar, vilka byggs med risken för älgkrock i beräkningen, är något säkrare än utländska bilar. Ergo: en SUV eller liknande. Så långt inga problem. Däremot stör jag mig på en av slutsatserna, låt mig citera hela det stycket:
Det är älgjakt i skogarna, älgarna flyr samtidigt som höstmörkret gör att pendlare är på vägarna samtidigt som älgarna.
Hur tänkte man egentligen här? Är älgjakten verkligen ett så stort störningsmoment att det är att klassa som en stor risk som orsak till kollisionsolyckor med älg??? Näe, jag tror betydligt mer på den andra slutsatsen, att bilisterna helt enkelt befinner sig på vägarna när älgen är i rörelse - dvs timmarna kring gryning och skymning. Lägg därtill på en förändring i födosöket vilken är orsakad av den årstidsanknutna vegetationsförändring som kallas höst så har vi en annan orsak till att älgarna rör sig mer och risken för viltolyckor ökar.
Det var på tiden, Hornady introducerar nu en ny ammunition - Zombie max. Jag har länge saknat den i utbudet.
För den som inte visste det så är jag intresserad av Zombier. Gillar filmer om dessa varelser och brukar se det mesta som kommer ut. Favoriten är fortfarande Romeros originalinspelning av Day of the dead. Visst har effekterna blivit bättre idag, men känslan i Day of the dead har man fortfarande inte nått upp till igen. Jag njöt av varje sekund när jag såg s1 av Walkning dead härom månaden.
Som väl var lyckades vi häva processen. Jag vet inte hur, men det gick i alla fall bättre än i exempelvis Dawn of the dead. Nästa gång jag kommer i kontakt med smittan vet jag vad jag skall ta till. Nu finns ju kulan att sätta P för det hela.
En annan sak som få känner till är att jag är en av mycket få personer som forskat på zombier och publicerat resultaten vetenskapligt. Jag känner faktiskt att det är dags att komma ut med detta nu när Hornady offentliggör sin ammunitionssatsning. För att ni skall tro mig så lägger jag in mitt abstract från en artikel jag publicerade i en vetenskaplig tidskrift för ett par år sedan:
Stories about the un-dead are more popular today than ever. At the same time fewer people than ever before have touched or even seen a deceased person. Every society must choose a way to deal with their deceased. In some societies certain actions must be taken to avoid the dead from returning. In the Icelandic saga about Eyrbryggarna the dead come back to haunt the living. The un-dead were tried at the court of the dead and sent away. When excavating a farmstead at Hunnavik we were faced with ghost stories. We found the stories amusing but when the osteological analysis was carried out the probable source of the ghost stories was revealed. But how did they do to avoid the dead from returning to the land of the living i prehistoric Småland? Which physical actions leave traces for archaeologists to find? One probable trace of such actions is knives thrust into graves as a part of the death ritual. Knives in such a position are found repeatedly in Iron Age graves.
Har precis korrat en artikel till nästa nr av Åter. Den handlar om rundflåning av små rovdjur samt taning. Aja Pettersson, som har skinngarvningskurserna på Bäckedals fhs, Kompletterar artikeln med en beskrivning av hur man kan sälgbarksgarva dylika skinn. Det blir ett informativt uppslag som jag hoppas att folk kommer att ha nytta av!
....och hämtade min Hva1900 som precis försetts med dämpare. Roger har monterat en T45 på min bössa. Eftersom den bygger på pipans längd med 15 cm kom vi fram till att pipan gott kunde kortas ner till 58 cm först. Den var ungefär 65 cm förut. Eftersom pipan är hyfsat grov, 19 mm, innebär kapningen att pipan med dämpare monterad är lättare än pipan var utan dämpare före ingreppet.
Till helgen skall jag försöka hitta tid att skjuta in den.
För övrigt var det, som vanligt, kul att tjôta lite med Roger (som precis kommit hem från älgjakt i värmland & jämtland).
Jag har, som jag nämnt tidigare, seriösa valpköparplaner. Så i helgen pratade jag och min kära hustru om det hela. Jag är inställd på att det kommer att funka, men min hustru anser att vi inte har tid.
Eftersom det är frågan om att man skaffar ett djur som skall vara med familjen på heltid så är det viktigt att hela familjen (eller i alla fall de vuxna) är med på noterna och överens om det hela. Vi nådde tyvärr inte en sådan konsensus. Jag fick därför bita i det sura äpplet och ringa Kalle på Gamekeepers kennel och avboka valpen. Det bar emot och gör mig sorgsen, men som sagt, om inte alla är med på noterna så tycker jag att det är en onödig strid att ta.
Vi kommer dock att fortsätta att prata om det hela och med lite tur så blir det ett valpköp i framtiden. Tills dess håller jag ett öga på Kalles och Kenths tjt-uppfödning, och några ställen till.
I lördags tog jag mig en smygvända uppe i skogen. Det var ett par minusgrader och nattfroten låg fortfarande kvar. Inne i planteringarna hade den givetvis inte nått in.
Tanken var att jag skulle försöka hitta lite dovvilt och kanske fälla en kalv eller en spets. Men det var svårsmuget och jag kunde inte stå för länge på samma plats utan att börja frysa. Så jag prioriterade långsam rörelse. På detta vis betade jag av åtskilliga kilometer, varav några gick i delar av jaktmarken som jag inte besökt på länge. Men något dovvilt såg jag inte till. Egentligen inget annat heller. Skogen var ovanligt tom, denna vindstilla vackra morgon. Så strax före lunch tog jag mig hem, därefter åkte vi till morsans 65-års kalas.
Efter tvätten i såpvatten var det så dags för rökning. Först hade jag tänkt hänga ner skinnet i skorstenen. Men hustrun protesterade vilt... Fick hitta på en annan lösning istället. Bygde en ställning av järnstänger på vilken jag hängde skinnet. Ovanpå den lade jag gamla takplåtar för att leda så mycket rörk som möjligt till skinnet. Under eldade jag med surved med blöta barksjok överst. Attans vad det rök. Men en kort stunds bortavaro medförde att delar av skinnet brann upp..... jag doppade det i vatten.
Nu hänger det på tork. Vi får väl se om ett par dagar hur det blev. Inte riktigt som jag tänkt mig, det kan jag garantera....
När skinnet fettgarvats en sisådär 4 dagar eller en vecka eller så är det dags att tvätta skinnet i såpvatten. Skinnet arbetades i såpvatten varefter det fick ligga i kvar i såpvattnet under något dygn.
Idag tog jag ut en friskvårdstimme och någon komptimme tillsammans med Peder och J-I. Peder luftade först sin schillerstövare, utan något riktigt upptag. Vi postade om och en ungtax släpptes. Det blev upptag men sedan blev taxen rejält arg. Hon hade på något vis trasslat in sig i gps-västen och därigenom låst sitt ena framben. Peder hjälpte henne och hon gick en vända till. Vi fick inget, men det var skönt att vara ute i höstsol och någon plusgrad.
Jag var och kikade på valp igår kväll. Har hittat en intressant kulltysk jaktterrier. Nu går funderingarna och diskussionerna därhemma fram och tillbaka. Mycket är rent praktiskt. Annat kretsar kring ansvar. Givetvis funderar jag på om det är en lämplig förstahund, å andra sidan är hustrun min uppvuxen med hund så det blir inte en förstahund för familjen. Men samtidigt är det jag som kommer att ta det största ansvaret för den.... Så en infallsvinkel är om det kan vara svårare att fostra en sådan hund än att leda, ha budget- och personalansvar för ett intensivt projekt värt 10,7 miljoner med som mest 15 deltagare som jag hade för ett par år sedan. En annan infallsvinkel är om vi har tiden för en hund i familjen. Nu kan jag iofs ta med hunden till jobbet. Men nog är det mycket att fundera på. För det vi överväger är trots allt en ny familjemedlem.
Vad har ni för erfarenhet av tysk jaktterrier? Positivt? Negativt? Jaktligt? Socialt? Småbarn?
Även vid starten på den tredje dagens älgjakt såg vi älgar ute på gärdena vid samlingen på morgonen. Vi postade i samma område som dag två. Jag fick ett skogspass i utkanten av våran mark. Fint, bitvis lite snävt pass med en göl sisådär 80 m från tornet. Min känsla är att det passet borde kunna bli ett generalpass vid framtida vildsvinsjakter.
Hunden släpptes och stötte en grupp med tre älgar (ko med kalv och tjur), kon och kalven drog iväg åt SV ut ur såten. Tjuren förstod jag aldrig vart den tog vägen. Däremot tog hunden relativt snabbt upp en kviga. Om jag förstod saken rätt släppte hunden men en passskytt fick syn på en kviga (samma?) i såtens östra del, ett N-S löpande skogsparti i vars N ände jag satt.
I partiets södra del fick T (en av gårdagens skyttar) syn på kvigan precis inne på grannmarken. Hon kom inte in på vår mark där men rörde sig norröver. Avståndet till mig var väl ungefär en km så jag satte ner kaffekoppen och förberedde mig genom att höja ljudet på medhörningen i mina kåpor.
Efter en stund hörde jag svaga prasslanden som inte lät som vinden inne i skogen. Lite grenar som knäcktes. Jag vände mig mot öster. Ljudet av knakande grenar kom närmare och kompletterades med ljudet av tunga klövar i våt mark. Ögonblicket senare klev en kviga fram ur skogen och stannade upp vid gölen. Hon såg rätt lite ut på håll och hon verkade vara ensam. När hon böjde sig ner för att dricka lät jag kulan gå.
Kvigan ramlade framlänges ner i gölen, det såg nästan ut som hon dök. Hon sprattlade lite och låg sedan stilla. Jag meddelade, på sin höjd 45 sekunder efter skottet, att jag skjutit och att kvigan låg ner.
När vi tog hand om kvigan visade det sig att jag inte skjutit i hjärt/lung regionen utan lite högt. Kulan hade gått in i överkant på bogbladet och slagit av ryggraden för att sedan stanna precis innanför skinnet i halsen. Jag tror att detta berodde på att jag: 1/ satt högt upp i förhållande till älgen och inte kompenserade för detta. 2/ sköt när hon böjde ner huvudet för att dricka.
Hur som helst, det gick så bra det över huvud taget kunde. Under eftermiddagen jagade vi av ytterligare en såt efter vår sista kalv. Vi fick den inte. Nu är årets gemensamma älgjakt avklarad. Den sista kalven lämnar vi till hundförarna att ta hand om. Jag antar att de kommer att försöka få till ett bra ståndskall innan de skjuter. Det behövs för att hålla hundarna intresserade och duktiga.
Älgjakten idag tog slut lite väl fort. Vi var färdiga i slaktboden vid halv två eller något sådant. Så J frågade om jag inte ville smyga på rådjur tillsammans med honom. Dvs en blandning mellan smygjakt och stötjakt där vi smyger parallellt, kanske 100-200 meters mellanrum lite beroende på terräng. Håller örnkoll på var den andre är. I någon mån postade vi på olika lämpliga ställen medan den andre gick av lämpliga dungar och bryn. På detta vis hade vi lite djurkontakt, men det blåste kraftigt så djurena verkade hålla sig rätt djupt inne i skogen.
Hur som helst så smög vi omkring i kanske en och en halv timme. Vid det laget hade jag hamnat högt uppe i en rasbrant och J gick nedanför. Skogen var en gles inte speciellt gammal ädellövskog.
I lugnt mak kom då ett smaldjur traskande på skrå upp mot högre terräng. Hon stannade till och tittade mot mig på kanske 50 m håll. Några buskar stod emellan oss. Jag rörde mig givetvis inte. Hon lossade och gick snett emot mig, på ungefär 30 m håll lät jag kulan gå. Som ni kan se på bilden en bogträff rätt långt fram. Egentligen ett bra skott, men bogbladet splittrades och jag fick skära bort rätt mycket kött på ingångssidan. Ja skadorna blev faktiskt väldigt mycket värre där än på utgångssidan. På utgångssidan hängde en bit tarm ut. Skottet tog som jag skrev, snett framifrån. Men som väl var hade inte tarmpaketet eller magsäcken tagit skada. Bara levern (utöver hjärta & lungor då förstås). Djuret markerade träffen tydligt och gjorde en rusning, nästan rakt i famnen på mig.
Dagens samling började rätt roligt. Vi såg en ko med kalv parkerad i en dunge ute på ett gärde halvannan km från samlingsplatsen. Detta satte griller i huvudet på oss och vi ägnade mycket tid åt att fundera ut på hur vi skulle posta. Kon syntes tydligt, hon stod hela tiden medan kalven låg ner. Hur som helst så fick jag ett pass åt motsatt håll, på en åsrygg. Ett superfint pass med god sikt åt alla håll och skjutmöjlighet åt tre av fyra tornsidor. Jag kunde även se när gråhunden stötte loss kon och kalven. Som rusade iväg rakt på ett torn. Men de gick i mer eller mindre sken så F som satt där avstod från skott. Istället började en katt och råttalek i skogarna. Tidvis kunde jag sitta och njuta i solen och lyssna i radion på vad som hände. Men tidvis var det rätt kallt....
Efter ett par timmar meddelade J att han sett kon och kalven vid sitt pass och att de var på väg norröver utefter åsen. J satt knappa kilometern söder om mig. Efter kanske tio minuter small det hos passgrannen. Två gånger. Följt av meddelandet:
"Hon är på väg mot Gunnarssons sjö"
Vilket var mitt pass. Informationen kompletterades med uppgiften att kalven låg och att kon var påskjuten och hade tecknat i skottet. Jag ställde mig upp och började spana. Efter ett par minuter såg jag något i hyggeskanten. Långt bort. Satte mig på knä och spanade i kikarens högsta förstoring (9 ggr). Nog var det kon alltid. Hon såg lurig och sur ut. Öronen var fällda bakåt. Men hon stod stilla. Helt stilla.
I siktet såg jag att en ung ek täckte älgens primära träffområde. Jag hade att välja på ett skott i bakre lungpartiet eller ett skott mot huvud/nacke. Hållet var ungefär 150 m.
Jag valde lungpartiet. Skottet gock och kon tecknade igen. Hon vinklade upp sig och jag hade bara hals/nacke fri. Släppte iväg ett skott till varvid hon stöp som en fura. Hunden följde blodspåret från grannpasset fram till mitt pass. Där fick hon lugga älgen. Glad och nöjd hund!
Jag och passgrannen som sköt första skottet. Det var ett lungskott så antagligen hade hon fallit ändå, men vid en påskjutning där djuret inte faller direkt så är det motiverat att använda alla medel för att fälla det.
Så då har vi fällt 2 vuxna och 1 kalv, kvar på vår licens finns 1 vuxen och 1 kalv. Inga skadeskjutningar som krävt skarpa eftersök ännu, vilket känns väldigt bra.
Min dotter som går i ettan berättade att de hade haft en lektion om älgar idag. Just på grund av att det är älgjakt nu. De hade fått lära sig massor om älgar, bland annat var man siktar när man skjuter en älg....
Det är på landet det.
Och ja, en av lärarna (kvinna för övrigt) är aktiv jägare!
Jag fick,som jag nämnde härom dagen, ett av våra generalpass. På bilden ovan har jag gjort en 180 graders bild av tillåtna skjutriktningar. För att göra en lång historia kort, älgarna passerade inte mitt pass. Istället gick en grupp älgar (ko+kalv+kviga+tjur) typ 300 m norr om mitt pass. Dessa var åtföljda av en räv.
Lite småkyligt med en frisk vind från SV gjorde att alla förväntade sig att älgarna skulle gå åt mitt håll. Istället började det regna.
Och när det regnar är det gott med varmt kaffe. Eller förresten, det är nästan alltid gott med kaffe - varmt såklart.
Den ena hunden, Clara, gick igång ordentligt. Hon lyckades ställa en älgtjur (pinnatjur) tillräckligt länge för att husse/hundföraren skulle komma i läge och sätta ett mycket välriktat skott i stickhålet. Både husse och Clara syns på bilden ovan.
Efter korvgrillning flådde vi älgen. Och tjôtade. Så någon andra såt blev det inte. Istället kunde folk åka hem och torka sina saker inför morgondagen.
Det avhårade älgskinnet. Prickarna på skinnet är spåren av insektsbett, framför allt älgflugor (hittade flera hundra som flöt omkring i kalkbadet).
I det första inlägget om rökgarvning av älgskinn behandlade jag samtliga steg fram till avhårning av skinnet. Dessa är desamma som när man avhårar vilket skinn som helst med hjälp av kalk. När skinnet var avhårat fick det ligga i rinnande vatten över natten för att det skulle avkalkas. Sedan skrapade jag skinnet igen.
Därefter var det dags för första steget i garvningsprocessen. Rökgarvning är nämligen en flerstegsprocess, iofs är rök garvande men resultatet blir bättre om man först så att säga förgarvar" skinnet. Det finns då flera metoder att välja mellan. Jag valde fettgarvning.
Fettgarvning görs helst med djurets egen hjärna. I och med att jag inte hade sparat den, eller någon annan hjärna heller för den delen (och min egen använder jag) så fick jag hitta en annan lösning. Den lösning jag valde var att gnida in skinnet i en blandning av olja och äggula. Jag har tidigare använt samma metod för att garva pälskinn (får). Olje-äggblandningen arbetas in i skinnet ordentligt. Skinnet bör då vara uppspänt i en ram, men jag valde faktiskt att ha det i en hink. Vi får se om det funkar bra eller är anus. Jag har bearbetat skinnet en gång per dygn ännu så länge. Tänkte låta skinnet ligga i blandningen ett par tre dagar.
Själva principen med fettgarvning är för övrigt att lika löser lika, dvs man kan byta ut skinnets naturliga fetter mot sådana som inte härsknar på detta vis.
Nu är jag tillbaka från årets dagen-före-älgjakt-möte med passtilldelning. De två senaste åren har vi lottat pass även första dagen. Tidigare har vi fått välja pass just dag 1 på älgjakten. Vi kommer att släppa två hundar i var sin ände av jaktmarken. Vår ordinarie hundförare är på älgjakt norröver så han har lånat ut en av sina hundar till en annan i laget. Vi är mao inte hundlösa.
För min del gick passlottningen bra. Jag fick ett av generalpassen, ett pass där jag tidigare fällt en kviga (bilden ovan). Nu återstår det att se om det blir lika bra detta år.....
Senast tog jag skinnet ut ekgarvningsbadet, vred ur det och hängde det på tork. Det jag sedan gjort är inte "by the book", utan snarare ett dynamiskt handlande baserat på hur jag tänker använda skinnet i framtiden.
När skinnet börjat torka, börjat uppnå en "lagom" arbetsfuktighet tog jag en bit och tillverkade en spontan knivskida helt utan mall. Skinnet var lättarbetat och jag valde därför att frysa in det. Detta för att i framtiden slippa lägga det i blöt inför varje tillfälle då jag tänker sy något. Istället räcker det att plocka upp det ur frysen och låta det tina tillräckligt för att det skall kunna vikas upp och en lagom skinnbit skäras/klippas loss.
Skinnet är som sagt lättarbetat och mycket formbart. Skulle tro att man kan skapa riktigt intressanta former med det om man så önskar. Det finns dock ett problem. Det är ganska tunnt, vilket gör att det inte lämpar sig för hela knivskidor utan snarare för en "holk" som sätts på ett bladskydd av annat material. Tänk på en halvhornskniv (lappkniv) med ett smalare läderparti som täcker knivens handtag så förstår ni vad jag menar.
Sedan ett tiotal år tillbaka går jag nästan bara omkring i Blundstone-kängor. Jag tycker att de är sköna. Har slitit ut 3 par, ytterligare ett par är på väg ut och har två par i två olika halvstorlekar som jag går in. Jag tycker alltså att skorna är sköna och bra. De håller ett par år, sedan har jag slitit ut dem. Antingen i sulan (om jag gått mycket på asfalt) eller i lädret (om jag haft dem mycket i skogen eller i odlingarna). Jag har märkt en förändring sedan tillverkningen av kängorna flyttade från Australien till Filipinerna (har jag för mig att det är). Resåren är inte riktigt lika kraftiga och tappar spänsten snabbare nu än tidigare.
Härom dagen gick min hustru till en Blundstoneåterförsäljare för att reklamera ett par kängor som spruckit i sulan. Efter en massa dividerande (iofs vänligt bemötande) konstateras att kängorna är äldre än tre år (svensk reklamationstid). De är även äldre än fem år. Efter ett samtal till Blundstones generalagent i Sverige fick de nämligen beskedet att materialet i ett par Blundstone (för ca 1200-1300 kr) har en beräknad livslängd på 5 år (om vi förstod saken rätt, det var rätt mycket dividerande mellan säljaren och generalagenten)!!!! Fem år känns i min värld ganska lite speciellt som man på Blundstone.se:s hemsida kan läsa:
Sedan starten för över 130 år sedan, har namnet Blundstone blivit något av en legend i Australien, och står för en sko av hög kvalitet.
Blundstone boots har överlevt torka, översvämningar, världskrig och Australiens hårda terräng. Ett par Blundstones håller år efter år, och blir bara alltmer bekväma.
Det som står på hemsidan är med andra ord ren djävla lögn! Ett par Blundstone håller år efter år i max fem år borde det stå! Allt annat är ju totalt fel, inte minst som de själva säger att kängorna har en mycket begränsad livslängdoavsett om de används eller ej....
Alltså:
Köp bara Blundstone om du kommer att använda dem mycket.
Kontrollera ALLTID tillverkningsdatum på dina Blundstone, acceptera inga skor som är äldre än sex månader gamla utan en seriös rabatt på priset!
Spara alltid kvittot, och gör en minutiös kontroll av skorna när det börjat närma sig 3 år från inköpsdatum.
Jag får erkänna att jag är mycket tveksam till om jag kommer att köpa ett par Blundstone igen. Jag tycker inte att kvalitetsmålet känns seriöst!
Hanna Ståhl (bild länkad från jägareförbundets hemsida)
Vi prenumererar på GöteborgsPosten, åtminstone på helgerna eftersom vi 1/ inte har tid att läsa tidningen på vardagar och 2/ inte behöver mer papper än så för att tända vår kökspanna vintertid.
I dagens GP fanns ett uppslag om den 20 åriga jaktvårdskonsulenten Hanna Ståhl som är verksam vid Jägareförbundets kontor i Kungsbacka. Bilden som tecknas är den av en ung ambitiös jägare. En trevlig bild som jag tror är bra för att påverka allmänhetens bild av jakt och jägare. Jag uppfattar annars att stora delar av den ickejagande allmänheten har en mycket vag bild av vad jägare är och vad de sysslar med. Just själva skjutandet av djur finns givetvis i fokus när man får frågor av icke-jägare, det märks att de uppfattar jakt som dels ganska gubbigt och dels ganska macho. Att på ett uppslag i GP lyfta fram en 20 årig tjej som jobbar med jakt tror jag är en välgärning, det raserar i bästa fall många fördomar.
För övrigt kunde man i dagens GP även läsa ett längre reportage om tweed, i vilket det fanns jaktliga inslag.
Snacka om dålig timing. Jag fick licensen på en RCC T45 ljuddämpare idag (handläggningstid ca 8 veckor). IDAG!!!! Hur i helsefyr skall det gå till att få ordning på vapnet (gängning, inskjutning) innan älgjakten börjar? Det går ju inte. Näe, jag får ta och använda min CG 2000 mk2 (30-06) istället. Kanske be om lite trängre pass än jag egentligen var ute efter (vi har ett par hyfsat stora hyggen). Och inte har jag fått tag på Roger (RCC) som jag dels skall lösa ut dämparen av och dels skall gänga bössan.... Så vi får väl se när jag får fixat mitt (primär?) vapen.
Hur som helst skall det bli roligt med älgjakt. Och bra. FÖr vi verkar ha rätt mycket älg. Ser älg nästan varje dag nu. Och en kviga har vi haft i trädgården titt som tätt. Hon har ätit på våra äppelträd. Idag upptäckte jag att någon (en älg?) rivit ner 25 m fårstängsel. Så jag fick ägna någon timme på att trassla ut stängslet, sätta nya stolpar och få upp det igen. Som väl var hade fårena inte upptäckt det hela. Hade de sluppit ut vet jag inte vad jag skulle gjort. Förrymda djur är ett riktigt elände.
På bordet framför mig ligger två kulor, de ser nästan vitmjöliga ut. Det är blyet som oxiderat, kulornas kärna är fortfarande intakt. Oxiden når bara någon mikrometer in i kulorna, detta trots att de legat på plats i över 150 år. De båda kulorna väger 32 gram tillsammans, ungefär som en ordinär hagelladdning för kråkjakt.
Samtidigt verkar EU-s intresse så sakterliga åter vakna för bly i ammunition. Saken har utretts några gånger tidigare, t.ex finns en större rapport utgiven av Naturvårdsverket. I rapporten konstateras att en stor miljövinst redan gjorts genom att inte tillåta blyad hagelammunition vid lerduveskytte på skjutbanor, samt att förbudet mot blybaserad hagelammunition vid jakt i våtmarker och grunda hav/sjöar också utgör en stor miljövinst. Diskussionen kring detta med eventuellt blyförbud är stor, där finns många aspekter att ta hänsyn till. Samtidigt som man skall vara medveten om att bly i fast form är en tämligen stabil metall. Problemet för miljön var primärt blyad bensin och andra blyföreningar, men detta är åtgärdat och vi ser sedan många år direkta effekter inte minst bland toppredatorerna i olika näringskedjor.
Kulorna på bordet framför mig är olika. Den ena lite kantstött, delvis tillplattad. Antagligen är den avfyrad vid något tillfälle. Den andra har gjuttappen kvar. Den är inte färdig att användas, tappen har inte klippts av eller filats ner. Kulornas diameter är ungefär 14 mm, kanske 13,5 mm. Men jag vet inte riktigt vad jag skall göra med dem. Har ingen direkt lust att förvandla mitt hem till ett museum. Kanske kan jag hitta på ett sätt att bygga in dem i en kniv jag gör i framtiden? Vi får se. Eller så blir de bara liggande. Som så mycket annat. Som ett litet monument över svunna tiders jakt.
Tillägg: strax efter att jag skrev denna blogpost skrev Fredrik Widemo en om bly på jägareförbundets blogg. Här hittar ni en rapport från Jägareförbundet om bly från ammunition och förgiftning av rovfåglar. Och här hittar ni Jägareförbundets rekommendationer ang bly i ammo. Samtliga är nyttig läsning.
