Förra veckans olycka - uppföljning

Det har släppts en del ny information om förra veckans olycka (dödsskjutning) sedan jag skrev om den sist. Rekonstruktionsbilden här ovan är tagen från Smålandsposten. Älgen korsade en skogsbilväg när jägaren sköt. Avståndet var ca 50 meter. Kulan, i kalibern 6,5x55, passerade genom älgkalvens hals och fortsatte där den träffade en skidåkare som kom från andra hållet kring en krök utefter samma skogsbilväg.

Olyckan känns fullständigt osannolik, någon motsvarighet verkar inte finnas i svensk kriminalhistoria. Däremot händer det att ställande hundar skadas av splitter när de arbetar med djur som skjuts.

Edit: googlade lite och hittade ungefär 1 månad gamla uppgifter om en förlupen kula i Turkiet som 1 km från ett övningsfält träffade en 4-årig flicka. För drygt 1 år sedan träffades en bil halvannan km bakom en älg, som för övrigt bommats, i bilen satt en 7-årig flicka.
Sedan kan man få fram en massa uppgifter om en man som träffats i huvudet genom ett öppet bilfönster medan han körde någon km från ett militärt övningsfält. Uppgifterna varierar om var detta skedde, ibland anges Södertälje, ibland Växjö. När jag hörde storyn första gången var det Boden som nämndes. Jag har inte lyckats få fram någon verifikation på att storyn är sann, det enda som dyker upp är inlägg i olika forum. Jag funderar på om det inte kan vara en vandringssägen i stil med Råttan i pizzan.

Min skyttebakgrund...

....kan sägas vara begränsad. Låt mig utveckla. Jag kommer, som jag nog tidigare skrivit, från en familj utan någon jaktlig, eller för den delen skyttemässig, bakgrund. Möjligen var min morfars far ett undantag, men han sköt sig långt innan jag var påtänkt.

Luftgevär hade jag periodvis tillgång till. Det fanns ett par luftgevär på farsans sommarställe som vi besökte kanske 10 gånger per år. Från det att jag var sisådär 9 år hade jag tillgång till luftvapen där. Då gick hela veckopengen till diaboler. Jag och min lillebror sköt lätt upp 500 kulor på en förmiddag. Till mina föräldrars förtret. Sedan hade min bästa kompis ett eget luftgevär som vi väldigt ofta sköt sönder plastbyggsatser med.....

I mellanstadiet tjatade jag och några kompisar hål i huvudet på våra föräldrar och de föll till föga. Vi fick börja skjuta i klubb. En termin orkade de vuxna köra oss en gång i veckan de två milen till skolan i vars skyddsrum skyttet ägde rum. Sedan var det nog. Jag fick fortsätta på egen hand när vi besökte sommarstugan.

I gymnasiet testade jag en annan form av skytte. Under två terminer sköt jag pilbåge. Det var ett par klasskompisar som sköt och fick med mig. Men mer än två terminer orkade jag inte med eftersom lokalen låg lite snorigt till. Följande terminer tränade jag kampsport istället, först Kung-Fu stilen Wing Chun, sedan någon karatestil som jag har för mig hette wadoryo-wadokai eller något liknande... Men när jag började plugga på universitetet var allt sådant intresse borta, då var det konserter och öl som gällde.

Efter kanske 15 års vila tog jag upp skyttet igen i samband med jägarexamen för ungefär 5 år sedan. Det intressanta var att kulskyttet satt i kroppen. Att klara precisionsskyttet och älgbanan var inga som helst problem. Hagelskyttet hade jag däremot stora problem med, och det har jag fortfarande. Jag väljer därför i princip uteslutande att beväpna mig med ett kulgevär, eller möjligen en kombi, när jag går på jakt. Jag har tillräcklig självinsikt för att inse att jag behöver satsa en ordentlig slant och mycket tid på hagelträning innan jag är lämpad att ge mig ut i skogen med hagelbrakaren.

Hur mycket övar jag idag då? Jag ligger nog på sisådär 1300-1500 skott 22LR och sisådär fyra - fem askar klass 1 ammo (dvs 200-250 skott). Inget i jämförelse med aktiva skyttar. Väldigt mycket (kanske mest?) i jämförelse med mitt övriga jaktlag. Jag är i nuläget åtminstone en medelmåttig skytt, att få ihop till guld på älgbanan var inget problem men min styrka ligger nog i att jag inte har något emot att avstå skott när jag jagar om jag känner minsta tvekan. Jag upplever för övrigt fortfarande att jag blir bättre skytt år från år och det är ju alltid något att glädjas över. Med lite tur så kommer jag att få loss tid att gå någon av LRDs kurser till våren, det tror jag kommer att utveckla mitt skytte högst påtagligt.

Lite viltvård i vintervädret

Sedan vi köpte vår gård för 6,5 år sedan har vi lagt mycket tid på att röja upp igenslyad hagmark och gallra skog. Ibland har träden vi fällt fått gå tillbaka till naturen och ibland har jag dragit hem dem med traktorn. Det har främst berott på var på fastigheten jag fällt dem.

I lördags var jag ute igen. Det blev inte mer än 8 träd sedan vart det soppatorsk. Nu håller jag på att glesa ut ett trädbestånd i den västra kortänden på en av våra ängar. Eftersom det framför allt rör sig om asp som skall bort så har jag inväntat vintern. Jag minns hur väl viltet behövde fjolårets aspar. Så asp blev det, och i går kväll när jag körde från jobbet såg jag en get med kid som stod och gnagde de svullna knopparna och den späda barken på smågrenarna. Arbetet var mödan värd med andra ord.

Frammåt våren får jag kapa upp träden och köra hem dem till gården. Då kommer jag även att fälla ett par granar jag inte gillar däruppe. Men först skall jag köpa mer bränsle och kanske en dunk kedjeolja så skall jag fälla något dussin aspar till. Björkar och ekar får stå kvar, dem gillar jag!

Svårt att komma till skott

Jag har gett mig katten på att lära mig locka räv. Jag har skaffat en uppsättning pipor som jag övat med, har även skaffat ett par handböcker. Ulf Lindroths Locka räv är en oerhört grundlig, närmast handboksliknande manual till hur man kan bedriva rävjakt med lock. Gerry Blairs Predator calling är inte lika stringent, och faktiskt inte speciellt praktiskt navändbar även om den är kul att läsa.
Jag ser till att komma ut minst en gång i veckan till något lämpligt pass i hopp om att locka fram någon räv. I helgen var förutsättningarna goda. När jag smög ut till passet hade jag vinden i ryggen och såg en del rävspår utefter den mur jag gick invid. Dessvärre lät det väldigt mycket när jag smög. Den halvfrusna åkern var inte nådig utan lät som sprucken skare för var steg. Resultatet blev därefter. Inget. Däremot kan man läsa om en hel del lyckade lockjakter på redfoxhunting.se

Lite jaktnyheter

I helgen kunde man läsa om en extremt tragisk olycka. En jägare sköt en älg. Kulan verkar ha passerat genom älgkroppen och fortsatt vidare och även träffat en pensionär på skidor. På ett högst tragiskt vis lyfts åter frågan om säkert skytte upp och jag kommer osökt att änka på ett av passen jag hade under älgjakten. I förbjuden skjutriktning fanns en löpslinga, ett halvdussin personer (samt tre rådjur) passerade där under de timmar jag satt på pass.

I förra veckan beslutades även om de kommande årens älgförvaltning. Tyvärr kom inget beslut om den så kallade dubbelregistreringen utan densamma blir föremål för ytterligare utredning. En snabb sökning på nätet ger vid handen att den nya älgförvaltningen verkar uppskattas av de areella näringarna.

Två nya kokböcker

Det blev två nya kokböcker i helgen. Egentligen gick jag in i bokhandeln med restupplagor för att köpa julklappar men där slank med två kokböcker till mig själv. Recepten verkar helt ok, även om de inte är så förtvivlat många i någon av böckerna. Det stör mig lite, denna trend som räder bland kokböcker. Att de skall bli något av coffee-table books. Mycket fina bilder och lite text. Max ett recept per uppslag. Å andra sidan anser jag att kokböcker skall inspirera snarare än att de skall funka som manualer för matlagning, så det syftet uppfyller ju en bok med mycket matpornografiskt bildmaterial.

Älgko på nära håll

Leif, svara inte men var beredd. Hon är på väg mot dig!

Så lät det i radion när en skytt i grannpasset såg en älgko i förbjuden skjutriktning. Vi hade jagat älg ett tag och hade en ko kvar på licensen samt två kalvar. Tiden att jaga vuxna djur började rinna ut så det var lite bråttom ifall vi skulle hamna i närheten av våra avskjutningsmål. Avskjutningsmål som är satta i samråd med skogsägarna i älgskötselområdet.

Någon minut senare knakar det till och en älgko rusar upp jämte tornet. Jag svingar och på kankse 7 meters håll går första kulan, andra går sekunden senare. Kon ragglar till och stapplar några steg till innan hon glider över skogsbilvägen och ner i diket på andra sidan. Ett skott i hjärtat och ett långt bak i lungorna. Sedan kommer adrenalinrusningen och jag kan inte göra annat än att stå och skaka den närmaste minuten. Sakta klingar den av och jag kan meddela över radion att allt gått bra.

Vi brukar skjuta de vuxna djur vi har fått tilldelade men det är inte alltid vi lyckas fälla alla kalvar. I år gick det i och för sig, och det gick fort. Tror vi var klara redan någon vecka in i november.

Mård, närmast av en slump

Jag har visst råkat hitta en mårdväxel. Två år i rad har jag fått mårdar på nästan exakt samma ställe. Första året tog jag den som bifångst i en grävlingfälla som stod invid en stenmur i fårhagen sisådär 70 meter från hönshuset. Den avlivades med min 22-a.

Andra gången hade jag satt ett par kråkbås på muren. När jag skulle kolla till dem såg jag hur en mård kilade omkring och ryckte i rådjursskinnet som låg brevid fällan. Jag smög hem och hämtade hagelbrakaren. BAM! Så låg mården stilla.

Nu ligger båda mårdarna i frysen. Jag skall givetvis ta hand om dem. Det blir nog lite av en förhandlingsfråga med hustrun om jag låter stoppa upp dem eller om jag bara tar skinnen. Om jag bara tar skinnen så känner jag en osteolog som är spekulant på benen.

Jakt på skadad älg

Första älgjaktsveckan. Vi fällde en tjur tämligen omgående och hade en ko och två kalvar kvar på licensen. Gjorde uppehåll torsdag, fredag och lördag. På söndagen återupptogs jakten. Men vid samlingen meddelade jaktledaren att vi hade stora restriktioner. Vi skulle faktiskt jaga ett bestämt djur. En liten ko som setts av flera grannlag. En ko som var uppenbart skadad eftersom hon haltade kraftigt. Jag kan dock fortfarande inte förstå varför våra grannar inte lade sig vinn om att fälla henne...

Jag fick ett pass vid en vändplan invid ett ganska uppvuxet hygge. Så fort jag satt mig på plats hörde jag på radion hur Lars meddelade att han stött upp en haltande ko när han gick till sitt pass. Lars pass låg halvannan km väster om mitt. Lars fick uppfattningen att djuret drog norröver. Skyttarna norr om gjorde sig redo. Jag satte mig på min ryggsäck och väntade. Efter ett tag hörde jag något prassla i björkslyet. En vaggande varelse kom emot mig. Den rörde sig relativt långsamt. Utan minsta tvekan var det den aktuella kon som kommit till mig, till mitt pass.

Adrenalinet slog till.

Jag höjde bössan när hon visade bredsidan. Tryckte in avtryckaren. Inget hände.

Säkringen!

Åtgärdad. Höjde bössan igen. BAM! Snabb repetering. Kon rörde sig fortfarande frammåt, ingen skillnad i gången. Utan tvekan kramade jag avtryckaren igen. BAM! Kon föll ihop. Jag meddelade över radion att jag fått det aktuella djuret. Klockan var 08.17. Hunden hade inte ens hunnit släppas. Där fanns passkyttar som fortfarande satt i sina bilar på väg till pass.

När vi kikade närmare på kon såg vi att hon hade en utläkt (eller snarare missläkt) skada, sannolikt en trafikskada. Hennes högra (eller var det vänstra? minns inte riktigt) framben var förtvinat och låst i en uppdragen position. Lårbenet var sammanläkt med bogbladet och klöven förvuxen. Hon hade uppenbarligen inte stött sig på benet på många månader. Det var utan tvekan en välgärning att fälla henne och det kändes väldigt skönt när hon låg. Att avsluta djurs lidande är bland det viktigaste vi jägare kan hjälpa till med. Det som stör mig är att det inte gjordes tidigare, allra helst direkt efter den eventuella trafikolyckan (som vi för övrigt inte fått någon anmälan om). Båda skotten satt för övrigt i hjärt/lungtrakten även om det ena även slitit av matstrupen vilket spred en del maginnehåll till framkroppen.

Kon räknades efter samråd med älgskötselområdet och polisen av från vår licens och vi fortsatte jakten någon timme senare.

Tack till Lars som tog bilden.

Det ÄR skillnad på kaliber och kaliber

Klass 1 vapen är tillåtna till allt jaktbart vilt i Sverige. Men klass 1 är mycket bred och innefattar allt ifrån kalibrar där knappt hälften av all tillgänglig köpeammo uppfyller kraven för klassen till riktigt tunga kalibrar som kan fälla en elefant. Konsultbolaget Svensk Naturförvaltning har sammanställt statistik från vildsvinsklubben vad gäller behovet av eftersök vid vildsvinsjakt. Jag fick statistiken från Johan T på Svensk naturförvaltning i samband med att vi tecknade en ansökan om forskningsmedel från viltvårdsfonden.

Statistiken visar att kalibern 6,5x55 är i klenaste laget för vildsvinsjakt. Visst faller majoriteten av grisarna på plats men andelen eftersök uppgår till över 25%. Givetvis räcker kalibern om kulan sitter där den skall, men den ger inga marginaler för halvbra träffar eller träffar i benet vid (helt korrekta) skott i bogen. Statistiken visar också att det räcker att gå upp något, till någon av 7,62 kalibrarna, för att mängden eftersök skall mer än halveras. I den presenterade statistiken är det framför allt 6,5, 7,62 (.30) samt 9,3 kalibrarna som är av intresse. De övriga kalibrarna som ingår i statistiken är representerad i allt för få situationer för att de skall vara riktigt intressanta, t.ex. kan det relativt höga behovet av eftersök för 8x57 bero på att det är ett par relativt osäkra skyttar som hanterar dessa medan den hårt sparkande .338 antagligen hanteras av en eller ett par mycket säkra skyttar.

Stora rovdjur

Att ha stora rovdjur inpå knuten är inget jag direkt oroar mig för, samtidigt har jag snarare en krypande obehagskänsla än sprudlande glädje när jag tänker på att gårdar bara några km från min fått besök av varg bland sina får. Det är inte roligt. Känslan är lika tveeggad som den jag hade när jag såg mitt första lodjur.

Det var i skymningen. Jag höll på att lägga ungarna när vi hörde ett fasligt liv bland hönsen. Tänkte att de gör väl upp om rangordningen igen. När barna låg i sängarna gick jag ut för att stänga till hönshuset. Möts av en massa fjädrar. Rävdjäkel var min första tanke. Gick in och såg att det bara saknades ett djur. Stortuppen. Uppenbarligen hade han gjort ett tuppoffer. Jag följde fjädrarna och kom fram till resterna av tuppen.

Följande dag tillverkade jag en rävfälla modell Liljenberg. När den var klar tänkte jag att jag lika väl kunde beta med den döda tuppen. Jag gick dit jag sett kroppen. Stannade upp för där satt något. Rätt stort. Kattlikt.

En lo!

Vi tittade på varandera i en evighet. Sedan rörde jag lite på mig. Lon reste sig och travade iväg. Jag såg den inte någon mer gång. Men dess hår hittade jag i kattöppningen i ladugården. Den hade gett sig på våra tamkatter. Kattan med ungar var alldeles hysterisk. Hon gömde sig på en bjälke i ladugården medan hennes unge hade krupit in i en håla i stenmuren. Lukten av lon höll dem i sär. De vöriga ungarna var borta. Men efter ett tag hittade vi en kattsvans i närheten. Lon hade fått lite mört kattkött i magen.

Tvehågsenhet präglar min inställning till de stora rovdjuren. Visst gillar jag dem och visst tycker jag att de har en plats i vår natur. Samtidigt skall man vara medveten om att den unika skandinaviska vargstammen utrotades på 1960-talet. De djur vi har här idag är relativt nyligen invandrade (enligt vissa intressegrupper utsläppta). Det är med andra ord inget annat än en nyligen avknoppad gren av den finsk/ryska vargstammen som dväljs på den skandinaviska halvön. I mina ögon är dess genetiska värde ringa. Däremot kan de ha ett ekologiskt värde. Men det är något helt annat. De kan även utgöra ett ekologiskt hot. Hävd av marker, framför allt traditionell hävd, är på tillbakagång. Så mycket som 69 rödlistade arter är beroende av hävdvunnen mark. Därtill kommer en stor mängd genbanksbevarade tamdjur vilka ofta hålls i de marginalområden där vi även har stora rovdjur. Jag kan inte få ihop ekvationen att behålla den hävdvunna biologiska mångfalden och våra utrotningshotade lantraser av tamdjur med en stor rovdjurspopulation. Därför anser jag att det behövs jakt på rovdjuren i allmänhet vilket inkluderar en licensjakt på varg för att hålla mängden djur på en acceptabel nivå. Och för att man inte skall få en genetiskt utarmad rovdjursstam så behöver några arter, främst vargen, genetisk påspädning. Detta kan göras på flera sätt. Forskare har visat att det är säkrare, enklare och lämpligare att göra det genom att sätta ut ungar födda i djurparker med känd stamtavla i lyor. Idag gick ett par intresseorganisationer samman och publicerade sin kritik av den tagna strategin, dvs att använda sig av djurparksvargar. Inlägget är en del i en övergripande strategi att försöka riva beslutet om licensjakt på varg samt regeringens etappmål om 210 vargar i Sverige.

Diskussionen kring vargen och de övriga stora rovdjuren är i Sverige extremt polariserad. I någon mån kan den även sägas avspegla en allt mer urbaniserad befolkningsstruktur (85% av Sveriges befolkning bor idag i städer) där ungefär 1% av Sveriges skogar får ta emot 250 av 251 mänskliga besök. De övriga 99% av skogarna besöks av de som jobbar där, jägare samt en och annan övrigt natur- eller friluftsintresserad individ. I det perspektivet innebär regeringens strävan att regionalisera rovdjurspolitiken att möjligheten till beslut kommer närmare de som lever med rovdjur snarare än de som ser dem på TV.

Jag är som sagt mycket tvehågsen. Jag vill ha livskraftiga stammar av de djur som finns i Sverige, mårdhund (och mink) undantaget. Däremot vill jag inte ha så stora stammar av rovdjuren att våra hävdvunna markbrukstraditioner med säterdrift och utmarksbete med de gamla lantraserna hotas. Jag vill heller inte få folk att i hopplös desperation överge bruket av marker så att igenslyning hotar det hävdvunna biologiska kulturarvet (som ofta håller en art-täthet högre än söderns regnskogar). Jag vill se en levande landsbygd vart jag än vänder mig i vårt avlånga land. Det är min övertygelse att man för att stimulera en levande landsbygd behöver ha vissa begränsningar i hur stora våra rovsjursstamar kan tillåtas vara. Annars gör man sig en björntjänst och gynnar enstaka arter på mångfaldens bekostnad.

Trebent råbock

Tredje dagen på älgjakten, det blir onsdag. Vi har en tjur och en kalv kvar på tilldelningen. Under eftermiddagen skulle vi jaga av området där min gård ligger. Som av en slump drog jag hemmapasset. Så jag kunde ställa bilen på parkeringen och traska ner till tornet i kanten på fårhagen. Från det tornet är det fin utsikt över våtmarkshagar och en skogsbevuxen mosse.

Efter någon kvart i tornet observerade jag ett rådjur 100 m bort. Avståndet har jag mätt tidigare för övningsskyttets skull. Han uppförde sig lite konstigt. Var obenägen att flytta sig allt för mycket. En get med två kid passerade också.


Under de timmar vi jagade såten rörde sig bocken max 25 meter. Genom kikaren såg jag att han haltade och till och med åt gräs liggande. När jakten blåstes av pratade jag med jaktledaren och fick klartecken att skjuta djuret eftersom älghunden var kopplad.

Jag väntade en stund tills bocken vänt bredsidan till innan jag lät kula gå. Bocken rasade ihop. Som vanligt hade jag skjutit högt. Åter slet jag av ryggraden på en bock. När jag tänker tillbaka så har jag nog fällt 2/3 av mina rådjur på detta vis. Genom att skjuta av ryggen och förstöra delar av (fram)sadeln.

Jag traskade fram till bocken. Då såg jag varför han hade haltat. Ena klöven saknades! Jag tog ur honom och bar upp honom till gården. I ladan flådde jag honom och hängde in honom i min viltkyl. Klöven och skallen lade jag i frysen. Jag minns faktiskt inte om jag lade skinnet i frysen eller direkt på åteln...

Några dagar senare ringde jag till SVA. De var intresserade av att kika på klöven. När jag nämnde att jag hade en räv i frysen ville de ha den också. På så vis bekostades hela förfarandet genom SVAs undersökning av förekomst av dvärgbandmask hos räv. Här nedan följer SVAs rapport av obduktionen av rådjursklöven:

OBDUKTION OCH RÖNTGENUNDERSÖKNING
Framben av rådjur, enligt uppgift vänster framben, från bock.
Av frambenet har nedre delen, nedom framknäet insänts. På foten saknas klövar, klövben, kronben och större delen av kotbenen. Översta delen av kotbenens benpipor sticker ut genom en i huvudsak hopläkt hud.
I benänden ses en kraftig varig inflammation i mjukvävnad och skelett med omfattande upplösning av skelettet.
Benet har röntgats utan att spår av metallfragment påvisats.
DIAGNOS: Trauma (yttre våld), varig ben- och bemmärgsinflammation (purulent osteomyelit).
KOMMENTAR: Råbocken har råkat ut för någon for av yttre våld som skadat foten. Antingen har nedre delarna av foten slitits av eller så kan en skada ha utgjort inkörsporten för en infektion som gjort att vävnaden i de nedre delarna av foten dött (gått i nekros) och sedan fallit av. Ytan på benänden har sedan läkt av.

Ibland känner man att man gjort en riktigt god gärning när man fällt ett djur. Detta var ett sådant tillfälle. Andra gånger när jag känt samma goda tillfredsställelse har varit när jag fällt trafikskadat vilt eller andra sjuka djur, t.ex. skabbrävar.

Vakjakt på Grimbart och hanses fru

Det är bara sisådär fem år sedan jag började jaga så jag är fortfarande nyfiken. Jag provar och testar för att finna de jaktformer jag trivs bäst med. På ett sett är jag lite av en enstöring. Jag gillar att smyga omkring på egen hand eller bara sitta och filosofera. Detta präglar min jakt.

I mitt jaktlag är det så bestämt att vi får pürcha en bock var. I år föll min bock redan den 17:e augusti. Jag var inställd på att traska ut lika mycket som i fjor, då jag behövde nästan en månad på mig för att hitta fram till rätt djur och situation för att skjuta. Den 17:e augusti är blott i början av jaktsäsongen, flera arter var lovliga enligt jakttabellen. Så varför inte prova något nytt tänkte jag. Jag vet sedan tidigare var mina närmsta gryt är belägna. Har (minst) fyra gryt mindre än 1 km från gården, där vi har höns och får. Så varför inte sätta mig och vaka vid ett av Grimbarts gryt tänkte jag.

Sagt och gjort. Efter middagen och ungarnas läggning gick jag ut. Klockan var väl sisådär åtta. Traskade det hundratalet meter det är upp till ett stort gryt som jag sedan tidigare visste var bebott med grävling. Identifierade en kraftig ek som jag ställde mig vid, därifrån hade jag bra uppsikt över de ingångar som jag tidigare bedömt som mest frekvent använda.

Väntan började. Jag är egentligen inte så värst mycket för vakjakt, gillar den rörliga jakten bättre, men detta var ju något nytt. Att vänta vid bytets dörr. Klockan tickade och 20.26 ser jag hur det börjar röra sig. Två mörka gestalter med tydligt lysande vita hättor stökar omkring vid ena öppningen. Jag avvaktar så att de kommit ett par meter från öppningen innan jag skjuter. Jag håller mitt i framkroppen. Djuret rullar runt, börjar kravla. Snabbt repeterar jag fram en ny patron och släpper kula nummer två. Djuret slutar röra sig. Den andra grävlingen försvann snabbt som blixten när jag började skjuta. Jag går fram och ser att det är en fullvuxen hanne som ligger där. Bär hem honom.

Dagen därpå, eller om det kanske var två dagar senare, sätter jag mig på plats igen. Väntar. Klockan 20.26 dyker en ensam gestalt upp i öppningen. Den får ge lite utrymme innan jag skjuter. Grävlingen dör omedelbart. Jag går fram och ser att det är en vuxen hona. Kanske är det områdets ledarpar jag skjutit, jag vet inte.

Väl hemma lägger jag honan i frysen tillsammans med hannen. Tanken är att jag framåt våren (?) skall tina upp dem och ta hand om deras skinn. Fettet tänkter jag koka skosmörja av. Jag har tjära sedan tidigare och har ordnat bivax från en gård i trakten. Bivaxet fick jag i utbyte mot en framtida burk med skosmörja. Kropparna skall skeletteras och benen skeppas vidare till en osteolog (benexpert) som ville ha fler individer till sin referenssamling. Jag gör så ibland, levererar ben och annat material till forskningen.